Google Translate


Om mig:

Mitt namn är Henrik D. Ragnevi, jag är född 1978 och är idag aktiv inom RFHL i Göteborg och Centerpartiet i Göteborg. Jag är en van debattör och föreläsare när det kommer till psykiatri, jag har tidigare varit intressepolitisk talesperson och ombudsman för Attention i Göteborg och aktiv inom NSPH och arbetat med vårdpolitiska frågor.
Frågor som intresserar mig är psykiatri, socialförsäkringar arbetsmarknad. Men jag diskuterar gärna andra frågor som den havererade bostadspolitiken med den som har intresse…
Film, TV och mode är stora intressen, jag gillar att pröva nya mörka ölsorter och har en förkärlek för japanska rollspel.
Jag har studerat det mest varierande ämnen, vilket gör att jag kan hantera de flesta publiceringswebbverktyg som finns, peka ut amygdala i hjärnans limbiska system samt vet vad Harris Tweed är i en kvalitetskavaj.

Arkiv

Nintendo

Emulatorer till Nintendo 3DS för en tynande tillvaro

dstwoplus

Recension: DSTWO Plus

Jag har ibland skrivit lite om flashkort genom åren, men de har fört en ganska tynande tillvaro sedan Nintendo 3DS blev standard för bärbart spelande och varenda mobil kan köra emulatorer. Men så hörde jag om kortet DSTWO Plus som kom förra året, som klarar av att köra förutom Nintendo, Game Boy och Game Boy Color också Game Boy Advance, SNES, Nintendo DS och 3DS.

Lösningen på 3DS bygger på samma som Gateways och kräver att du har en firmware på under 9.2, vilket jag inte har så det är inte aktuellt. Det är Skyway som är det aktuella kortet i så fall, men det innebär en massa andra problem som att du inte bör spela online om du inte vill riskera att bli bannad av Nintendo och Nintendo bygger in hårdvarukontroller i nya spel för att förhindra att de kan köras på Skyway…

DSTWO har hängt med ett tag och överlevt exempelvis gamla R4, där bara namnet om möjligt lever kvar. Den nya plus-modellen ska ha en egen processor och 32 megabyte RAM som gör att du ska kunna spela Game Boy-Advance och Snes-spel. I verkligheten fungerar det så där…

Nintendo 3DS klarar inte av att emulera Snes eller GBA, de få titlar som släppts i exempelvis ambassadörsprogrammet stänger ned din 3DS och simulerar att den är en Game Boy Advance, ungefär så som Nintendo DS gjorde när den matades med ett GBA-spel i främre facket. New Nintendo 3DS (hur ny den än må vara, redan när den släpptes är det som om Apple skulle släppt en iPhone 3GS med omärkbart snabbare processor) klarar sedan nyligen av att emulera Snes-spel, men Nintendo har bara släppt en handfull spel hittills.

DSTWO Plus påstår sig ha löst möjligheten att emulera bägge formaten, men efter att ha prövat så får jag nog säga nja på den punkten. En 3DS har 240 vertikala pixlar, medan en DS har endast 200. All mjukvara till DSTWO Plus är gjord med en DS i åtanke. Detta gör att spel till Nes och Snes som är på mellan 226 och 240 pixlar i upplösning först interpoleras ned till 200 pixlar, alternativ beskärs för att sedan interpoleras till 3DS upplösning på 240 pixlar. Du kan sedan i mjukvaran välja att beskära bilden, eller interpolera den till att fylla hela skärmen, något som inte behövts om emulatorer gjorts direkt för Nintendo 3DS och inte gamla Nintendo DS i åtanke.

Du hittar dem här:
http://eng.supercard.sc/manual/dstwo/plugin.htm

 

TempGBA är den jag tycker fungerar bäst för GBA och CATSFC för Snes, Snes fungerar lite bättre än GBA men undvik spel som kräver för mycket precision. För gamla hederliga 8-bitaren rekommenderar jag att du googlar fram NesDS, då den inte finns på Supercards webbsida, men den är en väldigt grundläggande emulator, med väldigt simpelt gränssnitt. Uppdateringen på de här emulatorerna har stått stilla de senaste tre åren, minst. Så den här scenen verkar död.

Det som kortet klarar av bäst är att köra Nintendo DS-spel på din 3DS, men det finns det billigare kort som gör också och detta är något som 3DS har stöd för.

Nu verkar mesta fokus ligga på lösningar för Rasperry Pi och Linux eller Android, vi som vill lira Nintendos gamla spel på Nintendos egen hårdvara är en tynande grupp.

Hyrule Warriors Legends till 3DS for 369:-

Hyrule Warriors Legends is available at Nintendo Virtual Store on 3DS for 369 sek. #zelda #zeldahyrulewarriors

Nu finns Zelda Hyrule Warriors Legends ute till 3DS, så för dig som inte har ett Nintendo Wii U och missat det kan det vara värt att ladda hem denna, priset ligger på 369:- och det känns mer humant än de 419:- som Nintendo tagit för sina nedladdningsbara titlar innan, för de som vill ha en fysisk produkt så listar prisjakt spelet för 349:-. Jo, jag vet att det är helt galet att de fysiska spelen ofta är billigare, men det var så liten skillnad denna gång och jag kunde inte vänta över påsken för att få spelet. Utöver detta kommer du vilja betala 150:- för ett säsongspass så du får kommande DLC till spelet. De DLC som släpptes till Wii U finns inkluderade här, plus några nya banor som är ett sidospår till huvudhandlingen som följer karaktären Linkle.

Nya Zelda påminner starkt om Dynasty Warriors (Nintendo har lagt ut utvecklingen på samma bolag), jag är ingen storspelare av Dynasty Warriors, jag har spelat 8:an med tillägget Empires som jag har till XBOX One, men spelet var så rörigt upplagt att jag fattade inte ens hur jag skulle komma igång och vad skillnaden mellan raider, uppdrag eller kampanjer var, det kändes inte som om de ville välkomna nya spelare. Efter att försökt ett par gångerså la jag spelet på hyllan…

 

Det behöver du inte tänka på här, spelet börjar med action direkt och Link kastas ut på ett slagfält med endast ett svärd till sin hjälp, men efter hand så förstår du själva poängen med spelet, hur du ska genomföra uppdrag, ta över motståndarens fort eller rum/zoner och slakta tusentals med fiender med diverse kombinationer som du lär dig eftersom. De flesta Zelda-spel lockar till att utforska världen, något sådant finns det inte tid med här. Om du uppehåller dig med något så blir någon av dina vänner attackerade, ditt fort, rum/zoner eller de du tagit över går förlorade.

När någon alarmerar att det finns ett problem gör du bäst i att reagera direkt och släppa det du håller på med, även om du slåss mot banans slutboss, för dör en av de andra karaktärerna så är spelet slut. Det är kanske spelets största utmaning, men det är ett jäkla stressmoment. Ett av sidouppdragen för att låsa upp delar av spelet är att du ska samla in spindelkort, det dyker upp ett spindelnät på kartan och inom detta kan du höra ljud från en spindel som du ska leta upp och dräpa. Tiden för att göra detta är begränsad och inget annat i spelet tar någon hänsyn till detta.

Spelet har en inbyggd valuta, men det har gått en kraftig inflation i rupees i Hyrule så att du samlar på dig normalt mellan 5000-10.000 rupees per spelomgång har liten betydelse… Glöm tiden när du fick den blå ringen, ett av de bästa föremålen du kunde köpa för 250 rupees. Här går alla pengarna åt till att levla upp karaktärerna (går från dyrt till astronomiskt dyrt i takt med att de ökar i level) eller att ge dem nya förmågor i ett skilltree som inte bara kräver insamlade föremål utan också kostar 1000 rupee för att låsas upp. Vill du ta bort en effekt på ett vapen kostar det 300.000 rupees, det är 100 gånger mer än vad de flesta vapen säljs för…

Eftersom det finns en uppsjö av karaktärer som behöver levlas upp har du att välja på att grinda eller att levla, kolla också vilka karaktärer som krävs för de olika banorna om du vill kunna samla alla spindelkort.

WVW69jC7_bEWBV3En-

Utöver huvudstoryn som jag klarade av på spelläget normal (lätt och svår finns också) på ett par dagar under påskledigheten, finns också ett spelbord föreställande kartan i första Zelda-spelet där varje ruta innebär ett uppdrag. Du ska också kunna stöta på andra spelare i detta läget, men det har inte jag gjort ännu. Om de nu inte syftar på spelare online utan personer som fysiskt ska finnas på samma plats som jag själv så förklarar det varför.

Jämfört med Triforce Heroes som släpptes i höstas så gillar jag ren action bättre än rent pusslande som den titeln erbjöd, jag ogillade också deras online-del, det var närmaste ett krav om du ville spela att du hittade två andra spelare, sedan räckte det med att en hade dålig uppkoppling så var det bara att börja om från början och söka nya medspelare.

Men spel som Monster Hunter 4 har visat att onlinespelande fungerar bra för Nintendo och att det är något som de borde satsa mer på och Zelda Hyrule Warriors är som gjort för detta, inte minst för att AI:n hos dina datorstyrda medspelare knappast vunnit några stormästerskap i schack, utan verkar ha som mål att alltid fucka upp. En del kan du tillfälligt switcha mellan och i bästa fall ta över matchen och ge fienden stryk, eller fly därifrån. Men tro inte att de stannar där du lämnar dem, de ger sig ut på ett nytt självmordsuppdrag…

Jag älskar verkligen Zelda, så den stora frågan är om detta kan räknas som ett Zelda-spel? Nintendo har svarat att Hyrule Warriors inte kommer ingå i Zelda kanon och finnas med i tidslinjen, spelet utspelar sig i ett parallellt universum. Samtidigt så känns det här mer Zelda när du springer med Link över de gröna slätterna och dräper moblins, än vad Triforce Heroes någonsin lyckades uppbringa. Så ja, det är ett något enklare Dynasty Warriors (i positiv bemärkelse) som fått ett Zelda-skal monterat på sig. Vilket väcker starka nostalgikänslor, här finns nästan alla karaktärer från spelets serie att låsa upp och spela med, även om jag rekommenderar att satsa på några få väl valda favoriter.

Det har inte kommit så många nya Zelda-spel sedan A Link Between Worlds, som också kom till 3DS, det är en grym titel och kanske en av de bästa spel som Nintendo gjort till enheten. Till den nivån lever inte Hyrule Warriors upp, men från ganska regelrätta (läs trista) remakes på Windwaker, Twilight Princess och Majoras Mask där ”nyheten” främst var att de första två fick vi se i HD och den tredje i 3D. Zelda-serien har hållits vid liv med konstgjort syre med remakes och återutgivningar i Virtual Store. Det lockar inte mig att köpa ett Wii U och vad Zelda Hyrule Warriors (som i och för sig också är en remake på ett två år gammalt spel) säger mig mest är hur mycket jag längtar efter ett nytt Zelda.

Snälla Nintendo, gör rätt nästa gång med kommande Zelda och med enheten Nintendo NX. Fram tills dess så kan jag lira denna Dynasty Warriors-klon, med en viss fadd känsla över att det är bara nästan vad jag vill ha…

Spela Zelda på mobilen?

oneplus_zelda

Det blev en skräll när Nintendo som länge visat röda siffror meddelade att de börjar tillverka mobilspel, enligt följande artikel i Aftonbladet. Nu är handhållna enheter inget nytt för bolaget, Nintendo som var först ut med Game Boy 1989 har lång erfarenhet från marknaden med bärbara spel.

Men att börja producera spel för andra enheter än sina egna har bolaget mycket lite erfarenhet av (och intresse), deras spel har alltid varit exklusivt för deras egen hårdvara. Och ska väl tilläggas många gånger bolagets ”selling point”. Jag hade förmodligen aldrig skaffat en Nintendo 3DS om det inte var för Zelda – A Link between worlds.

 

Men tiderna förändras, mobiltelefonen har tagit över marknaden för kameror, MP3-spelare och som Nintendo insett bärbara konsoler. Det är egentligen inte konstigt, mobilen är en enhet du alltid bär med dig. Det går dessutom att säga mycket om 3DS. Antingen är du med på tåget eller blir stående kvar på perrongen.

Företaget meddelar att de inte kommer att släppa några av deras klassiska titlar till mobilen. Det tror jag så mycket jag vill på… Square Enix har med sina nya releaser av bland annat sitt första Final Fantasy fram till det sjätte spelet visat att det går att dra in en hel del pengar på remakes av äldre titlar. Och hur många plattformar har inte Nintendo släppt sina äldre spel. Exempelvis finns Super Mario Bros inte i mindre än i 24 olika versioner med vissa förändringar från originalutgåvan.

Nintendo säljer dessutom äldre titlar i sin egen onlinebutik till både 3DS och Wii. Men till skillnad från Square Enix har de inte gjort mycket för att förbättra dem. Det som förmodligen tar mot för Nintendo är att de inte kommer kunna ta ut 60:- för samma version av Zelda som ursprungligen släpptes till Game Boy 1993 (en ny version för Game Boy Color släpptes 1998 men var samma spel men hade 16 färger istället för fyra gråskalor.) Att köpa detta till 3DS för sextio spänn känns lite som en rip-off. Men alla utgåvorna av Super Mario Bros tyder ändå på att Nintendo kan anpassa spelen, när de vill.

 

Spelare på mobiler har vant sig vid betydligt lägre priser och att spelen grafiskt håller högre klass, se bara på Square Enix ambitiösa konverteringar av Final Fantasy 3 och 4. Nintendo konkurrerar även med roms som fungerar alldeles utmärkt att köra på mobiler. Dessutom är mobiltelefoner idag faktiskt kraftfullare än exempelvis Game Cube var så en port på Wind Waker eller Twilight Princess hade varit möjliga att släppa direkt. Det enda kruxet är väl kontrollen, något som Square Enix också kämpat med, men med Nintendos erfarenhet av produktion av fysiska produkter kan de faktiskt bli de första som lyckas producera en extern handkontroll för mobiler som ansluts via Bluetooth.

Men om inte Nintendo upptäcker den hårda vägen vilka krav som faktiskt ställs är jag övertygad om att vi kommer få se ett remake på The Legend of Zelda med lånad grafik från Zelda – A link between worlds.

Bästa kontrollerna för emulatorer?

retrolink
Känns de igen, ja den främsta kontrollen är ikonisk och ingen som växte upp under 80-talet kan väl ha missat den, medan den bakre ser ju inte riktigt rätt ut, knapparna är ju mörkt och ljust lila och det står ju inte Nintendo på dem utan Retrolink… Detta är en av de nytillverkade kopior som gjorts för att anslutas via USB till PC eller Mac och vänder sig till dig som vill spela klassiska Nintendo-spel utan att för den sakens skull gå hardcore och införskaffa en gammal spelmaskin och kassetter, kontrollerna går att hitta på bland annat ebay.com för under hundralappen direkt från Kina.

Den största skillnaden mellan Nintendos klassiska kontroll till NES och Retrolinks är att den senare är betydligt lättare än originalet. Styrkorsett samt start och select-knapparna är precis som jag minns dem, men A och B-knappen känns lite sladdrigare. Annars en kusligt lik kopia av originalet, till och med den där märkligt grå-beiga plasten har de fått till. Programmet OpenEmu som förmodligen är den bästa emulator som går att hitta till Mac upptäckte kontrollen direkt. Nackdelen ligger väl i att den är för lik originalet, vill du spela annat än Nes eller Game Boy-spel där mer än en A- och B-knapp krävs (även om du kan tilldela select och start andra funktioner) märker du snart att kontrollen är lite väl begränsad, men för oss europeiska spelare är den cool att ha liggandes på skrivbordet.

Med SNES-kopian är det en annan historia, Retrolink har gjort kopian baserad på den amerikanska varianten. Medan vi i Europa och Japan fick en modell med röd, gul, grön och blå knappar fick USA en med lavendel- och lilafärgade knappar, där de två övre Y och X-knapparna buktar innåt, även färgen på plasten är inte densamma, den amerikanska varianten är några nyanser mörkare grå medan den som kom till Europa var mer benvit. Rent spelmässigt har detta lite betydelse, och med sina L och R-knappar på övre sidan av kontrollen är den betydligt mer användbar än 8-bitars kopian som likt den också är lättare än originalet. Tyvärr gör färgerna att samma retrokänsla inte riktigt infinner sig för oss här i Europa, men vill du spela gamla SNES-spel, Game Boy Advance-spel eller spel till PSP så är detta en betydligt mer användbar kontroll. En gammal Gravis Gamepad, som under 90-talet var den förmodligen mest populära spelkontrollen till PC och som var ruskigt ”inspirerad” av den japanska och europeiska versionen av SNES-kontrollen, såg faktiskt roligare ut…

gravisgamepad

Idag spelar jag:

De mer obskyra delarna av Castlevania

Jag tänkte jag skulle ta en närmare titt på de tre mer obskyra Castlevaniatitlarna som Konami släppt, nu är det förvisso en spelserie av skiftande kvalitet, men det finns vissa titlar mer underliga än andra.

simonsquestCastlevania II Simon’s Quest
Medan det första Castlevania anses vara stilbildande och där Simon Belmont blev något av en frontfigur för Konami under 80-talet, blev den andra delen i spelet från 1987 (i Japan) grymt bespottad, eftersom det skiljde sig så mycket från det första spelet som kommit ett år tidigare.
Simon ska ännu en gång rädda världen från Dracula, denna gång befinner han sig utanför Draculas slott och besöker skogar, städer och övergivna (nåja) byggnader för att samla ihop kroppsdelar av vampyren för att sedan besegra honom. Spelet växlar mellan dag och natt, det finns också ett RPG-inslag i form av att du levlar upp när du samlar hjärtan, dock verkar det inte finnas någon vettig mätare och du är friare i hur du kan röra dig, nåja, går du åt fel håll dör du. Vilket du i och för sig gör rätt ofta och klarar du inte spelet på 8 dygn (vilket är i princip nästan omöjligt) så dör du ändå i spelets slutscen, det finns tre olika…
Som sagt, spelet anses vara bland världens sämsta uppföljare, ändå finns det saker som jag tycker är bättre än originalet. Jag gillar den friare känslan och RPG-temat var något som plockades upp i senare versioner av Castlevania som redan fanns här.
Det märks att Konami verkligen ville göra något som skiljde sig från föregångaren och har på så vis en hel del gemensamt med uppföljaren Zelda II, The Adventure of Link och det känns lite som om både Nintendo och Konami kikat på varandra under den snabba utvecklingen ett år efter den första titeln. Att det finns en natt och en dag i spelet, där fienderna blir starkare under natten tror jag att Castlevania II kan ha varit en av de första spelen att använda sig av exempelvis. Spelet är absolut inte så ospelbart som sitt rykte påstår.
Den tredje delen i serien till Nes, utspelar sig i ett slott, det finns vissa nya inslag som att du kan spela med flera olika karaktärer men det är mer visuellt och stämningsfyllt i stil med det första spelet. Inte helt olikt den utveckling som Zelda 3 hade när Nintendo återgick till fågelperspektivet från det första spelet.
Castlevania 3 tog två år på sig att hitta hit från när det släpptes i Japan 1990 och fanns inte på marknaden förrän efter den fjärde titeln i Sverige och intresset för Nes var inte direkt på topp då.

 

rondoofbloodDracula X: Rondo of blood
När Super Castlevania IV som visade upp Nintendos 16-bitare och hur Konami 1991 nyttjade dess mode-7 teknologi för att skala 2D-grafik var det en milstolpe för serien. Det var därför nästan omöjligt att förstå hur spelet som släpptes fyra år senare under 1995, Vampires kiss, kunde vara så mediokert i jämförelse.
Förklaringen var delvis att det var baserat på en japansk förlaga med titeln Dracula X (tionde spelet i serien) eller Rondo of Blood från 1993 som släppts till den obskyra maskinen TurboGrafx 16, även om det exakt inte är samma spel. Originalet har dock funnits i vissa senare portningar till PSP (remake) och Wii Store. Nu ska det till denna förlagas försvaring säga att det är inte samma spel, det finns flera saker som är lika, det är samma huvudperson, vissa element från banorna är kvar liksom fiender men de skiljer sig väldigt mycket åt. Värst är nog att handkontrollen över Richter är så mycket sämre och på Snes är det omöjligt att inte jämföra hur Simon använde piskan i fjärde delen av huvudserien.
Så hur är då originalet? Du följer Richter Belmont som är en förfäder till Simon Belmont (Belmont-familjen verkar ha en långvarig grannfejd med Dracula som sträcker sig över hundratals generationer) i sin kamp mot Dracula inne i hans slott för att rädda din flickvän Anette Renard. På vägen möter du, fladdermöss, skelett, medusor och döden…
Till skillnad från det nyskapande pisksystemet och det avancerade plattformspelandet som fanns i Super Castlevania IV är Rondo of Blood ytterst linjärt och påminner mer om titlarna till Nes, åtminstone den första och tredje delen, i sitt upplägg. Det är ett klassiskt Castlevania på många sätt och vis, musiken är underbar, grafiken och inte minst bakgrunderna i 2D-spelet är fantastiska för sin tid men det saknas något, spelglädje. Och det är inte bara för att det är så svårt utan för att det är så enformigt, visst i brist på annat så kan jag spela en bana, men det är knappast så att jag känner mig engagerad och det beror inte enbart på att spelet är på japanska.
Precis som i tredje delen så är det inte fullt så linjärt som det verkar, du kan hitta flera utgångar från en bana och det påverkar i sin tur spelet, men till skillnad från det tredje spelet (eller fjärde eller Bloodlines) finns inte en tillstymelse till karta mellan nivåerna (först när du väljer nivå vid start) så om du bara spelar det en gång, och mer kommer du inte orka, märker du inte ens av detta.
Spelet är en föregångare till det hyllade Castlevania: Symphony of the night som släpptes till Playstation, men klarar inte av att leva upp till sitt mystifierade rykte.

 

bloodlineCastlevania: Bloodlines
Året därpå får en maskin från Sega den enda Castlevania-titeln någonsing, Castlevania: Bloodlines från 1994.
Du kan ställa in om du ska spela på easy eller normal och om du vill ha 1-5 continues. Jag skulle valt fem…
När du börjar spelet får du välja om du ska spela som John Morris (anspelar på Quincey Morris frå Bram Stokers roman) eller Eric Lecarde. Skillnaden mellan dem är att John använder piska och Eric en lans. Om nu någon skulle tro att ”vampire killer” piskan som kommer ta livet av John på sikt eftersom han inte tillhör familjen Belmont skulle vara smidigare eller ens i närheten av hur den fungerar när Simon använde den senast kan tänka om, det är knappast ett vapen att dö för, ledsen John, men Erics lans är betydligt mer flexibel.
John och Eric ska försöka hindra Elizabeth Bartley, dotter till en av Draculas syskon då hon dykt upp under 1900-talets början med målet att återuppväcka sin käre släkting Dracula, något som måste förhindras till varje pris.
Tanken var att den skulle vara helt fristående från serien, men inkluderades i Castlevanias universum genom Nintendo DS titeln Castlevania: Portrait of a ruin genom att Johns son Jonathan tvingas ge sig efter Dracula, John har dött av sviterna efter Bloodlines på grund av den värdelösa piskan som sugit ut hans livsenergi.
Portrait of a ruin är förövrigt ett betydligt bättre spel om du frågar mig, men så är det gjort ett decennium senare till Nintendo DS också.
John är smidig som ett kylskåp, rör sig som en buffel uppför trapporna men kontrollen är ändå helt okej och jag har sett värre. Piskan förlorar i effekt när du dör, vilket du helst inte ska göra om du vill ta dig genom spelets alla sex banor som nås lite olika beroende på vilken karaktär du valt. Medan Eric kan rikta sin lans uppåt, så kan inte John göra samma sak med piskan, utan kan bara slå den rakt framför sig (utom på speciella ställen då han får leka Indiana Jones som Simon gör i fjärde delen), när det gäller vapen för Johns del skiljer sig inte Bloodlines från Rondo of Blood (det är klassiska extravapen som gäller med), vissa kanske anser att detta är den klassiska Castlevaniamaneren, men det känns lite slött. Till skillnad från de övriga spelen utspelar sig inte denna del i Rumänien eller Draculas slott utan i ett flertal europeiska länder.
Det ger en lite mer varierande spelmiljö, grafiken ser dock ett par år äldre ut än vad den är men det kompenseras genom ett varierande spelförlopp och att musiken faktiskt är riktigt bra. För att vara ett spel som åtminstone med Eric som huvudkaraktär mer känns som Ghost’n Goblins än Castlevania är det ändå värt att kolla upp.

Find the six keystone to access vampire asterisk in Bravely Default

20140119-223744.jpg
Want to access the vampire job in the Final Fantasy clone Bravely Default on Nintendo 3DS? You need six keystone to get in to the castle where you can defeat Lord DeRosso. First you have to slay six dragons but they are a bit tricky to find (and you can take ‘em down in what order you like).

I have marked on the map where you can find the dragons. I only find the map on Japanese sites so this is the reason why I am writing in English. Good luck with defeating the dragons and Lord DeRosso, for me I didn’t manage to kill him before my second try, but now I have the vampire asterisk.

The world ends with you

The world ends with you

Ett av Square Enix spel till Nintendo DS har portats till iOS och Android och säljs nu för halva priset. Eftersom originalet utnyttjade två skärmar har upplägget ändrats lite, men den geniala spelmekaniken för hur du slåss med dina pins mot dina fiender gör sig utmärkt på min padda.

Nintendos retro-Zelda

nintendo_3ds_xl_zelda_a_link_between_worlds-25393811-frntlOm jag skulle skaffat en ny bärbar TV-spelskonsol var jag övertygad om att det skulle ha blivit en PSP Vita från Sony, på papperet mycket mer imponerande än Nintendo 3DS där själva 3D-effekten mest kändes som en ploj medan Sony stoltserade med en maskin flera gånger mer tekniskt övelägsen. Men i takt med att mobilspelen blivit bättre och att det ändå inte kommit några titlar som intresserat mig alls till vare sig Vita eller 3DS och insett att det går ju lika bra att spela hemma i soffan, när jag väl har tid med det, var jag övertygad om att min nästa konsol skulle bli ett Playstation 4 och att jag förmodligen aldrig skulle köpa en bärbar maskin igen…

Då ska det ändå tilläggas att jag är ganska svag för bärbart, jag var först att skriva upp mig på kölistan för en Game Boy och köpte den samma dag den kom ut och det finns inget som dödar ett par timmar tristess på flygplatsen eller tågterminaler som ett bra spel, men ändå kändes inte 3DS eller Vita lockande.

Men det var innan jag läste om Zelda – A Link between worlds. Nintendo har gjort en retrohyllning till Zelda- A Link to the past och plötsligt känns det som att jag är tillbaks i sjunde klass och knappt kunde bärga mig från att spela genom den tredje delen till Snes. Det blir inte bättre av att de samtidigt släpper en limiterad version av 3DS XL med en Triforce på fram och baksidan, jag känner mig som en oansvarig tonåring på nytt och kan inte låta bli att beställa ett exemplar. Även om jag alltid tyckt att Zelda – A Links awekening har varit ett strå vassare än dess Super Nintendo-föregångare.

Detta var högst oväntat, men Nintendo behövde bara släppa ett spel, en så kallad killer-application, för att få upp mitt intresse för en maskin som jag helt dömt ut, vilket återigen bevisar att det är spelen och inte hårdvaran som avgör vilken konsol som kommer att gå stridande ur den hårda konkurrensen.

Hade exempelvis Sony lyckats övertyga Square Enix om att släppa ett exklusivt Final Fantasy XV till Vita hade jag kanske resonerat helt annorlunda…

Idag spelar jag:

finalfantasy_v

Final Fantasy V

SquareEnix har till iOS och Android släppt en i snälla ordalag trogen tolkning av originalet Final Fantasy V. Spelet känns väldigt SNES (men grafiken är bättre än den utgåva från 1992) jämfört med remaken av Final Fantasy IV till Android och iOS som är baserad på den till NDS har inte alls samma stora arbete gjorts med porteringen, jag vet inte vilket version som ligger till grund för denna utgåva, den senaste version som jag känner till som gavs ut var den som släpptes i Europa för Game Boy advance. Det kan ju vara så att det rör sig om det är en uppdatering för denna utgåva. Den for godkänt för den är okej, men inte mycket mer. När du sett vad de gjorde med del III och IV så känns detta lite snålt, hade de inte sålt spelet med 30 procent rabatt hade jag aldrig betalat för det, (vilken gång i ordningen jag gör det minns jag i så fall inte…).

Historien är sig lik, denna gång hotas kristallerna, denna gång med energi baserade på de fyra elementen, eld, vatten, jord och vind/luft. I denna installation av Final Fantasy utgörs faran av fallande meteoriter och den första kristallen att bli förstörd är kristallen för elementet luft/vind. Redan i början av spelet undersöker vår hjälte Bartz den nedfallna meteoriten, han räddar Lenna (hette i PS-versionen Reina) från två Goblins som snart visar sig vara en prinsessa och möter strax därpå Galuf, en äldre äventyrare som också har en koppling till kristallerna. Lenna är fast besluten om att ta sig till platsen där kristallen för elementet vind/luft finns och dit hennes pappa har begett sig och för att göra det behöver de stjäla ett piratskepp.

När de gör detta kommer de ivägen för Faris som mycket möjligt kan vara den första transpersonen i Final Fantasy-världen. Hen är ledare för piraterna för det skepp de försöker sno och är dessutom tvillingsyster till Lenna ska det visa sig snart. Att Faris är inte är en kille utan egentligen en tjej har nog de flesta spelare räknat ut långt tidigare, hen har ju rosa hår…

Det mesta är sig likt i Final Fantasy V. Även om de historier som sågs som episka idag nästan ses som komiska.

Men detta får mig att hoppas på en värdig portning av Final Fantasy VI, som jag anser är den bästa delen i serien. Jag kommer fortfarande ihåg hur jag exempelvis satt och spelade sexan på min HTC Tytn i en SNES-emulator på Windows Mobile på en flygplats utanför Helsingfors då jag hade flera timmar innan mitt plan skulle gå och var så inne i spelet att tiden flög iväg.

Idag spelar jag:

Zelda spirit tracks
Jag hade inte ens hört att en ny titel till NDS var på väg utan det var först när jag såg reklam för att köpa spelet som jag hörde talas om det, annars brukar du höra minst ett halvår innan att en ny titel är på väg.
Grafiken är precis som i Phantom Hourglass inspirerad från Wind Waker. Den största nackdelen är att du måste styra med Stylus, pekpennan, och inte kan använda styrkorset. Det känns inte speciellt smidigt.
Den här gången har Zeldas kropp blivit kidnappad, men hon följer med dig som ett spöke. Links uppgift är att återskapa Tower of Times, men spelet innehåller ett hundratal små sidohistorier som känns mer eller mindre krystade.
När du förflyttar dig mellan de olika platserna i spelet så åker du tåg och en stor del av spelet går ut på just detta vilket är kul i början men något som jag snabbt tröttnade på. Annars är det mesta sig likt, och jag börjar tröttna på konceptet.
Speltempot dras ner av att du i tid och otid ska spela flöjt (då du ska blåsa i mikrofonen), lösa relativt simpla pussel och spel (fånga kaniner bland annat) samt att du måste förflytta dig längre sträckor med tåg.
Men i brist på annat så är Spirit Tracks något som jag kan ödsla bort mellandagarna på.

Saker som jag har köpt:

Saker jag skulle vilja ha: