Google Translate


Om mig:

Mitt namn är Henrik D. Ragnevi, jag är född 1978 och är idag aktiv inom RFHL i Göteborg och Centerpartiet i Göteborg. Jag är en van debattör och föreläsare när det kommer till psykiatri, jag har tidigare varit intressepolitisk talesperson och ombudsman för Attention i Göteborg och aktiv inom NSPH och arbetat med vårdpolitiska frågor.
Frågor som intresserar mig är psykiatri, socialförsäkringar arbetsmarknad. Men jag diskuterar gärna andra frågor som den havererade bostadspolitiken med den som har intresse…
Film, TV och mode är stora intressen, jag gillar att pröva nya mörka ölsorter och har en förkärlek för japanska rollspel.
Jag har studerat det mest varierande ämnen, vilket gör att jag kan hantera de flesta publiceringswebbverktyg som finns, peka ut amygdala i hjärnans limbiska system samt vet vad Harris Tweed är i en kvalitetskavaj.

Arkiv

ekonomi

Att kunna betala för sig borde vara en mänsklig rättighet, inte en ynnest…

betalkort

I Ekot rapporteras i följande inslag om att personer nekas öppna bankkonto i flera av de vanligaste bankerna, vilket strider mot svensk lagstiftning. Även om de nu följt lagstiftningen så hade det för många inte haft någon större betydelse eftersom så gott som alla banker nekar exempelvis personer med betalningsanmärkningar att skaffa ett betalkort från VISA eller Mastercard. I bästa fall så erbjuds istället VISA Electron eller Maestro, men de är långt från fullvärdiga betalkort och fungerar inte på populära tjänster som Apple Store, Microsoft Store, Google Play eller Paypal. Du är med andra ord utestängd från att ta del av det digitala ekoliv som omger våra elektroniska produkter.

Det gäller inte bara köp av appar, allt fler butiker på nätet nekar de simplare betalkorten och vill du betala i utländska nätbutiker är det stopp. Samma sak på bussen eller tåget, det är ett ”riktigt” VISA eller Mastercard som krävs. Glöm tanken på att resa utomlands… Sedan kräver istället många företag att du ska betala med postförskott, vilket också blir betydligt dyrare och då slår mot en grupp som redan befinner sig i ett ekonomiskt underläge. Postförskott kostar 100:-, vilket blir en hel del om du handlar på nätet ofta.

 

Under senaste tiden har jag hjälpt en person med att ordna ett Mastercard då denne har en betalningsanmärkning, vilket inte är helt enkelt då de flesta banker säger nej till att upplåta andra kort än Maestro eller Visa Electron. Observera om att det inte har handlat om kredit, utan ett rent betalkort. Inga förslag om borgenär eller dylikt kunde blidka i det här fallet ICA Banken, som även utan anledning spärrade direktbetalning i vissa svenska butiker för personen, helt utan att kunna ge en rimlig förklaring.

Efter att ha letat runt lite hittade jag Neteller som har ett kort där du sätter in pengar på deras konto innan du handlar, det aktuella kortet från Neteller heter Net+ och kostar 10 dollar i startavgift för att skickas till Sverige, men har sedan ingen årsavgift. Du behöver ditt IBAN-nummer för att kunna överföra pengar till kontot och du måste kunna verifiera dig med bild på legitimation och en faktura ställd till din hemadress men sedan fungerar det som ett vanligt Mastercard.

Jag tipsar inte om det här kortet för att göra reklam för just detta bolag, jag hade inte hört om dem tidigare och tar gärna mot tips på andra företag som inte gör en kreditupplysning för att upptäcka betalningsanmärkningar. Något som många med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar har problem med och ofta till följd av rent slarv. Neteller drivs av ett globalt nätkasino, men för denna grupp är det mer eller mindre konventionella lösningar som står till buds.

För min bekant innebär det att hen slipper hålla på och trassla med olika prepaid-kort för att kunna använda de idag bland mest vanliga tjänster på nätet.

Inställningen verkar vara från de svenska bankerna att personer med betalningsanmärkningar är usla tredjeklassens medborgare, potentiella ekonomiska brottslingar och ska inte ha några som helst mänskliga rättigheter.

Det är märkligt att ett så fundamentalt enkelt behov som att kunna betala för en vara eller en tjänst inte faller under kategorin diskriminering när orsaken indirekt kan härledas till personens funktionsnedsättning. Det är nästan som om att det finns någon moralistisk inställning om att personer med dålig ekonomi eller skulder inte ska kunna sitta och okynnesshoppa på nätet… Fast det rimligen är en grupp som är mer priskänslig än andra…

I inslaget från Ekot rörde det sig inte ens om personer som hade ekonomiska svårigheter, en kvinna ville bara ha ett konto som hon kunde få in ett kommande arv på men blev nekad. Det låter helt orimligt att någon blir nekad en sådan sak i en tid när bankerna och kreditbolag slåss om vår uppmärksamhet och det går inte en dag utan att jag sköljs över med reklam om bättre bolån, nya snabblån eller kreditkort.

Swish, en bugg på så många sätt…

swishappenEfter säkerhetsbuggen i transaktionsappen Swish som bland annat Computer Sweden skrivit om i följande artikel, funderar jag på hur det skulle vara om de olika bankerna kunde transferera pengar elektroniskt (till exempel via internet) direkt mellan olika bankers konton och då utan överföringstid på flera dagar. Då skulle inte några extra tjänster som Swish behövas och den förvisso minimala säkerhetsrisk tjänsten innebär skulle försvinna…

En förlorad generation på Stora teatern

Jag såg igår teateruppsättningen En förlorad generation på Stora teatern i Göteborg som var på gästspel från Dramaten som beskrivs:

En förlorad generation är en annorlunda föreställning om ungdomsarbetslöshet, med dokumentära röster som simultantolkas av skådespelare via hörlurar. En allvarlig och komisk föreställning om den nya arbetslösheten, där vi bland annat möter den unge Ludvig som i desperation planerade ett rån.
Manuset är huvudsakligen baserat på inspelningar och intervjuer som gjorts för föreställningen, men material har också hämtats ur dokumentärfilmer och radioprogram som berör ämnet arbetslöshet.

Pjäsen visades bara under en kväll på Stora teatern, men det är möjligt att se hela föreställningen ovan. Dock är det inte samma esamble då ett av greppen inom denna teaterform är att byta ut skådespelarna och låta dem framföra rollerna med ytterst lite repetition. Det fungerade betydligt bättre än vad jag hade befarat, i en tid när var och varannan har hörlurar på sig ute på stan ser det inte det minsta märkligt ut när hela uppsättningen bär det. Kanske skapar det också en annan form av nerv i framförandet?

 

Under dramat får vi följa främst 24-årige Ludvig som berättar om sin situation som arbetslös utifrån sitt eget perspektiv i intervjuform varvat med nedslag i en grupp unga arbetslösa hos en coach, Ludvigs plan att råna Netto är kanske inte vad som ska fokuseras på, däremot den Ghostbustersdräkt som han tillverkat under tiden han suttit hemma och som Dramaten köpte loss från honom när han frågar om han också kan bestämma om killen i föreställningen ska ha på sig den… (Bara att Dramaten betalar honom för dräkten kommer visa sig bli en vändpunkt för honom.)

Det finns också ett radioinslag från 60-talets Arvika om hur arbetslösa upplever sin situation, syftet är säkert att ge ett historiskt perspektiv på arbetslöshet men det fungerar inte alls utan får bara dramat att förlora fokus och tempo. I en scen mellan coachen och en av de arbetssökande när de simulerar en arbetsintervju har coachen synpunkter på allt från ur personen går, står och sitter. Även när den sökande gör sitt bästa för att följa råden blir det ändå fel.

Coachen går på om att du har ju skrivit att du är social, men du ser inte social ut, hur ska du göra med ditt kroppsspråk för att se mer social ut… Under de premisserna är det också väldigt förståeligt varför personer med Asperger har en väldigt liten chans på arbetsmarknaden, men funktionsnedsättningar berörs inte.

 

Den mest provocerande delen för många är när en av de unga i gruppen berättar att han vill inte ha något jobb för han tycker det verkar meningslöst att jobba. När en av deltagarna säger att alla måste dra sitt strå till stacken svarar han att han vill inte dra ett strå till en stack som han kanske inte ens tycker är bra. Manusförfattaren och regissören Marcus Lindeen tycker att det kan ses som ett ifrågasättande och motstånd till hur vi ser på arbete idag, men samtidigt kan det lika gärna tolkas som en uppgivenhet. Det är lättare för människor att acceptera sin egen situation om de intalar sig att den är självvald när denne upplever att omständigheterna inte går att förändra.

Pjäsen är en skarp kritik mot de arbetsmarknadsinsatser som Arbetsförmedlingen haft som vänts sig till unga och är en kritik mot den politik som förts under de senaste åren på området. Inte minst satsningen på diverse coacher, vilket förmodligen är en av de mest bortkastade insatser som gjorts. Det borde vara en självklarhet att det finns privata arbetsförmedlare som kan utgöra ett alternativ till arbetsförmedlingen, men dit kan knappast aktörer som sysslar med New Age-inspirerade övningar höra hemma. Det måste finnas någon form av evidens på de insatser som genomförs.

 

Den som först och främst kan påverka den arbetslöses situation är den arbetslöse själv. Och det är faktiskt det mest talande efter det panelsamtal som förs om arbete, arbetsmarknaden och unga efter föreställningen. Killen som karaktären Ludvig är baserad på befinner sig i publiken och får berätta vad det innebar för honom att få vara med i den här pjäsen, hur det genererat föreläsningar och plötsligt var någon beredd att betala för att lyssna på honom och hur han idag arbetar på en fritidsgård för ungdomar.

Vid ett tillfälle säger en ung kvinna i pjäsen att det viktigaste för att få ett arbete är personliga kontakter, något som ingen arbetsmarknadsinsats i världen kan ordna åt en arbetssökande, eftersom de är just personliga… Och ibland börjar vägen till ett arbete med en Ghostbusters-dräkt.

Glad över att vara med i ett förbund som inte tillhör LO

En metafor över vad som möter funktionshindrade när de försöker etablera sig på arbetsmarknaden.

En metafor över vad som möter funktionshindrade när de försöker etablera sig på arbetsmarknaden. Bild: Marita Nilsson.

Var är den massiva explosionen av användning av lönesubventioner som tycks skrämma LO:s tidning Arbetet? Andelen med Lönebidrag minskar faktiskt, men det är en följd av att fler använder Nystartsjobb, den lönesubvention som får LO att se mer rött. Det verkar inte spela någon roll att Arbetsförmedlingen inte ens lyckas förbruka de medel som de får idag och SIUS-konsulenter jagar arbetsgivare som vill anställa personer med funktionsnedsättning. Siffrorna för personer med funktionsnedsättning utanför arbetsmarknaden har ökat år för år, det är ingen trend som vikit, tyvärr.

Vi behöver fler arbetsgivare som vågar anställa personer med funktionsnedsättning. Detta är den absolut viktigaste frågan när det rör empowerment och om personer med funktionsnedsättning ska kunna leva ett självständigt liv. Varför är LO emot det, varför står inte de på barrikaderna ihop med funktionshinderrörelsen och kräver högre lönesubventioner?
Jag har hört i åtta år att detta är en viktig och prioriterad fråga, men det ser fortfarande inte bättre ut. Personer med psykiska funktionsnedsättning fortsätter år efter år att vara den mest ekonomiskt svagaste gruppen.

Nu är det inte bara Nystartsjobben som tidningen Arbetet i sitt senaste nummer kritiserar, utan alla former av lönesubventioner försöker tidningen underminera och artikeln citerades av Daniel Swedin på Aftonbladets ledarsida i lördags, jag har själv frågat honom vilken hans källa var och han angav tidningen Arbetet, detta skriver tidningen:

”Bortåt 200 000 anställda svenskar får hela eller stora delar av sin lön betald av staten. Det kan tidningen Arbetet berätta i sitt nya nummer.
Instegsjobb, särskilt anställningsstöd, nystartsjobb, trygghetsanställning, utvecklingsanställning, offentligt skyddat arbete och lönebidrag. Det är exempel på olika sorters arbeten där staten helt eller delvis betalar hela arbetsgivarens lönekostnader – om de anställer långtidsarbetslösa eller personer med funktionsnedsättningar.”
Källa: http://www.aftonbladet.se/ledare/ledarkronika/danielswedin/article19752112.ab

Det är precis samma lönesubventioner som jag räknar upp här, på Arbetets webbsida ligger ytterligare ett par artiklar till ute som alla har som främsta mål att underminera trovärdigheten för lönesubventioner som arbetsmarknadspolitiskt verktyg, det finns inte i Arbetet ett enda positivt fall skildrat, vad hände med journalistikens objektiva roll om att skildra bägge sidor? Det krävs faktiskt inte mycket kritiskt tänkande för att förstå vad LO:s målsättning är.
Om inte annat är denna mening talande: ”Bidragen ska hjälpa dem längst bak att tränga sig före.”

Smaka på de orden, ”tränga sig före”. Vad har en journalist som uttrycker sig så för människosyn egentligen?

När du dessutom räknar på siffrorna som nämns att 20 miljarder som fördelas på 200.000 individer så blir subventionerna i snitt 5333:- per månad. Det är knappast att täcka upp hela lönen… Och något sådant system finns inte. Det är heller ingen lavinartad ökning att 2.1 procent av befolkningen har någon form av lönesubvention, det är inte ens ett problem.
Såvida du inte arbetar på en statlig myndighet betalar aldrig staten hela lönen, men skulle du göra det så är det ju självklart, men det gäller ju alla statligt anställda… Men tyvärr är kommunala, regionala (landstingen) och staten sämst i klassen på att anställa personer med funktionsnedsättning.

Argumentet om oseriösa arbetsgivare brukar LO tugga om och om igen och har gjort det i ett flertal intervjuer från diverse företrädare genom åren, betydligt oftare än från min medlemsgrupp jag är vald att representera. Herregud, vad vi som grupp ska skyddas från oseriösa arbetsgivare, men det är som en blöt våt falsk filt fylld av hypokrati.

De flesta som jag har mött med dessa funktionsnedsättningar och som har råkat illa ut på arbeten de har haft, har varit anställningar utan subventioner där det inte funnits någon förståelse för deras diagnos. De flesta står sedan utanför arbetsmarknaden helt, är detta vad LO vill, att vi ska bli sjukskrivna? Det är endast ett fåtal procent som kommer tillbaks till arbetsmarknaden bland personer med psykiska funktionsnedsättningar. Det är ett betydligt större problem. En av de vanligaste frågorna som inte rör tillgång till sjukvård är just hur de ska få ett arbete.

Det skulle vara väldigt intressant om LO redovisade hur många anställda de hade med psykiska funktionsnedsättningar, den grupp som har lägst etableringsgrad på arbetsmarknaden?

Det är naturligtvis fritt fram för andra arbetsgivare att göra det också. Jag kan börja, på min arbetsplats är vi 1.25, fler har vi inte råd att anställa även om det skulle behövas.

 

Den lönesubvention som fått mest kritik från tidningen Arbetet som ges ut av LO är Nystartsjobben, det är en av de få lönesubventioner som inte uteslutande vänder sig till personer med funktionsnedsättning utan också långtidsarbetslösa. Men många med en funktionsnedsättning har rätt att använda denna möjlighet eftersom de har varit sjukskrivna och därmed beviljats till det.

Något som svider lite extra för LO är kanske att de inte behöver godkänna anställningen, för så är det idag även om en del arbetsförmedlare bortser från detta så sker det ändå i över hälften av fallen. Bara det är märkligt och vittnar om en syn på att personer med funktionsnedsättningar inte skulle veta sitt eget bästa och inte ska kunna fatta självständiga beslut.

En av fördelarna med Nystartsjobb är att det är en fast procentsats, så arbetsgivare som försöker uppmuntra sin anställde under hela året och få denne att känna att personens insatser duger, ska inte en dag om året behöva sitta och trycka ned personen för att behålla bidraget. På ytterligare ett sätt är Nystartsjobb bättre eftersom du kan nämna att du är berättigad till det redan i din ansökan utan att säga att du har en funktionsnedsättning, medan om du nämner Lönebidrag eller några av de andra lönesubventionerna förstår en arbetsgivare att du har en funktionsnedsättning och du blir bortsorterad innan du ens fått chansen att visa vem du är. Naturligtvis är det bästa om vi kunde berätta helt öppet om det, men så ser inte verkligheten ut.

Jag är själv anställd med Nystartsjobb, jag tycker det är skönt att jag slipper den förnedrande process varje år som personer med Lönebidrag behöver utstå. Det finns absolut inget som är oseriöst med min anställningsform, det är en helt vanlig anställning och bidraget rekvireras ut precis på samma tjänst på en webbsida på AF som de som är anställda med lönebidrag eller trygghetsanställning.
Så varför skulle jag dela LO:s negativa inställning mot Nystartsjobb? För att jag vill att mitt fackförbund ska få bestämma över mig och att jag ska bli kränkt av en myndighet en gång om året?
Jag betackar mig för LO:s omtanke på denna punkt.

Ytterligare en väldigt stor fördel med denna anställningsform är att du kan teckna de gruppförsäkringar som ditt fackförbund erbjuder dig utan hälsodeklaration. Inte alla och inte hur höga nivåer som helst, men det går exempelvis att teckna en privat sjukförsäkring som ger ett par tusenlappar extra om du skulle insjukna igen.

 

Tyvärr har jag inga 100.000:- i månadslön och det har inte de flesta som har Nystartsjobb heller utan de ligger på helt vanliga lönenivåer, 88.300 personer med Nystartsjobb har en lön under de 50.000:-, som är den nivå som LO redovisar i en av sina artiklar och därför har jag valt just den.
Men även om en person tillhör de tusen personer som skulle ha en sådan hög lön blir det ändå en samhällsekonomisk vinst, för att personen kommer betala statlig inkomstskatt och värnskatt jämfört med om personen skulle ha gått utan arbete.

 

Förövrigt ligger genomsnittslönen på runt 30.000:- per månad i Sverige, LO stödjer Socialdemokraternas förslag om att det ska införas ett tak på 22.000:- per månad, vilket rimmar illa med deras utspel om att de som fick subventioner drabbades av lönedumpning. Enligt statistik från Medlingsinstitutet är genomsnittslönen lägst för kvinnor inom privat sektor, men även deras lön på 23.900:- är ju högre än Socialdemokraterna och LO:s förslag.
Nu tror jag inte att det egentligen kommer leda till att personer med funktionsnedsättning får lägre lön, det kommer leda till att färre med funktionsnedsättning får ett arbete överhuvudtaget. I synnerhet om inte övriga lönesubventioner justeras upp så att taken motsvarar en reell lönenivå som finns idag.
Det som däremot lyser genom när LO talar om lönedumpning så är det inte personer med funktionsnedsättnings lön de är oroliga för, utan att personer utan funktionsnedsättning ska få lägre lön.
Källa: http://www.mi.se/press/nyheter/2014/06/loneskillnaderna-minskar/

Det är snarare de få företag som faktiskt vågar anställa personer med funktionsnedsättningar som borde hyllas istället för att svartmålas. Istället för att exempelvis lägga fram att subventionerna skulle vara ett hot vid offentliga upphandlingar borde det snarare vara ett krav inom upphandlingen att de som anlitas ska ha ett visst antal med funktionsnedsättning anställda.
Det är förmodligen världens mest genomskinliga argument om att det skulle vara för gruppens egen skull som den här kritiken blommar upp. (Den dyker upp med jämna mellanrum och den brukar tysta rätt snabbt när journalisten inser vem det är som denne sparkar på. Om inte annat så kan tidningen bli fälld av PON, vilket skedde efter GP:s artikelserie om Le Pain Français; Fuskanklagelser utan fog. Den fällda artikelserien har dessutom LO hänvisat till flera gånger tidigare. Men det är sällan som det blir en sådan fundamental misshandel som LO och Arbetet genomfört, de borde krypa till korset och erkänna sin fadäs.)

 

Vi med psykiska funktionsnedsättningar kan precis som alla andra faktiskt läsa genom anställningsavtal, oftast börjar vi inte ens med provanställningar utan har arbetsträning så jag skulle vilja påstå att innan ett anställningsavtal skrivs under så är vi nog den grupp som känner till vår arbetsgivare bäst. Förövrigt så kan vi också vända oss till våra fackförbund om vi får problem på arbetsplatsen.
Fast efter Arbetet och LO:s utspel vet jag inte om jag som hypotetisk LO-medlem skulle våga det på grund av rädsla för att utsättas för fler kränkningar och fördomar, jag känner absolut inte att de har kunskap för att tillhandahålla ett gott bemötande efter denna artikelserie, än mindre tror jag att de skulle kunna hantera mitt ärende.

Jag kan säga en sak, jag är otroligt glad att jag är med i ett fackförbund som inte ligger under LO. För ja, jag är faktiskt med i facket och jag har en bakgrund som studentaktiv i Saco. Så nej, jag har inget intresse av att kritisera fackförbund eller fackliga centralorganisationer. Bara de som är uttalat funkofobiska, men det skulle jag göra med vilken organisation som helst…

Nej, jag vill inte ge CSN 34.297:-


Idag talade jag med CSN angående återbetalningen på mina studielån. Eftersom jag har varit så puckad att jag skaffat mig lån både i det gamla och det nya systemet så får jag betala tillbaks dubbelt, eftersom jag har två lån. I mitt fall är de ungefär lika stora och den lösning som CSN föreslår är att slå ihop lånen.

Jag förstår att de förespråkar en sådan lösning, eftersom det är detsamma som att jag skulle skänka dem 34.297 kronor enligt deras egen uträkning.

I jämförelse med CSN framstår företag som sysslar med SMS-lån och inkassobolag att framstå som ganska hyggliga. Förövrigt, vilken annan låneinstitution räknar upp ditt lånebesked i takt med inflationen?

Hur jag än gör så är jag körd…

Politiker försöker leva som studenter

Åtminstone der samma ekonomi. TCO har bett politikerna Oskar Öholm (Moderaterna), Caroline Helmersson Olsson (Socialdemokraterna) att leva på 636:- under en vecka.
Siffran har TCO kommit fram till efter att räknat bort kostnaderna för telefon, internetabonnemang och hyra, skriver Aftonbladet i följande artikel.

Jag minns ett experiment som en kvinnlig kommunalpolitiker gjorde, där hon bestämde sig för att leva på socialbidragsnormen under en vecka. Efter försöksperioden var över så tyckte hon att det var inte så svårt:
– Vi tog bilen ut till stormarknaden och handlade flingor till frukost. Sedan fick jag gratis lunchjobbet och barnen fick middagtennisklubben.
Efter försöksperioden så ansåg hon att socialbidragsnormen kunde sänkas.

Fetmarkerad stil indikerar saker som socialbidragstagare knappast har tillgång till…

Socialdemokratiska Moderaterna och socialistiska Svenskt Näringsliv

Omställningsavtal för offentligt anställda, brister i förskola och äldrevårdsomsorgen måste åtgärdas, sjukvården måste bli mer jämlik, lägre avgifter till a-kassan som även i fortsättningen ska ha en stark facklig förankring, värnskatten ska bibehållas, sänkt skatt för låginkomsttagare men inte för höginkomsttagare, mindre barngrupper på dagis, protester mot bankerna som inte sänker boräntan, underlätta för sjukskrivna att komma tillbaks på arbetsmarknaden…

Nej, det är inte Socialdemokraterna som ligger bakom ovanstående förslag, utan det är resultatet från Moderaternas arbetsgrupp som presenterat deras politiska plattform.

Idag läser jag i en debattartikel i DN från Svenskt Näringsliv att närmare 100 000 människor riskerar att förlora sina jobb, och för att möta detta så måste regeringen satsa mer pengar på att skapa arbeten inom den offentliga sektorn genom att bland annat finansiera väg- tunnel och brobyggen.

De påstår i och för sig att de flesta ekonomer dömer ut finanspolitiska stimulanser som instrument för att utjämna normala konjunktursvängningar. Men inför risken för en mycket allvarlig och långvarig lågkonjunktur är läget dock ett annat.

Efter att ha bespottat, hånat och förkastat Keynes verkar i stort sett alla ekonomer dammat av hans teorier och anammat dem.
En tysk statsvetare påpekade att samtliga svenska riksdagspartier rymdes inom de tyska Socialdemokraterna rent åsiktsmässigt, detta var innan Moderaterna blev ”Nya”.
Det verkar som om det blir socialdemokratisk politik som kommer att rädda Sverige ur en lågkonjunktur även denna gång, med skillnaden att det sker utan Socialdemokraterna.

Sex timmars arbetsdag, också bra ur ett ekologiskt perspektiv

I dagens Metro kunde man läsa om att fler människor måste dela på arbetstillfällena som erbjuds för att rädda miljön. Det är den tidigare docenten på KTH Christer Sanne som dammat av J M Keynes essä ”Våra barns ekonomiska möjligheter”.
I den tog Keynes fasta på att världen skulle bli effektivare i produktionen och spådde att i framtiden skulle människor kunna tillgodose sina behov med bara några timmars arbete per dag.
– Keynes kom med ett bra förslag som nästan har blivit en nödvändighet om vi ska rädda jorden. Men vårt problem är inte att det produceras för lite utan att alla ska vara sysselsatta och då vill det till att alla konsumerar och när det händer tar miljön stryk, säger Christer Sanne till Metro.
Sanne anser att det är ett dåligt argument som politikerna för att vi ska arbeta mer för att rädda välfärden och menar på att det inte finns något sammanhang mellan att producera mer och välfärd, det krävs en omställning där samhället helt måste byta perspektiv och acceptera de ekologiska ramarna.
Det är inte bara ett humanistiskt perspektiv som sex timmars arbetsdag bör införas, något som skulle kunna gynna utsatta grupper som till exempel neuropsykiatriskt funktionshindrade, utan även från ett ekologiskt perspektiv är detta att föredra. Detta skulle naturligtvis också gynna andra grupper som står utanför arbetsmarknaden och alla dem som klagar över sin stressiga vardag.

Saker som jag har köpt:

Saker jag skulle vilja ha: