Google Translate


Om mig:

Mitt namn är Henrik D. Ragnevi, jag är född 1978 och är idag aktiv inom RFHL i Göteborg och Centerpartiet i Göteborg. Jag är en van debattör och föreläsare när det kommer till psykiatri, jag har tidigare varit intressepolitisk talesperson och ombudsman för Attention i Göteborg och aktiv inom NSPH och arbetat med vårdpolitiska frågor.
Frågor som intresserar mig är psykiatri, socialförsäkringar arbetsmarknad. Men jag diskuterar gärna andra frågor som den havererade bostadspolitiken med den som har intresse…
Film, TV och mode är stora intressen, jag gillar att pröva nya mörka ölsorter och har en förkärlek för japanska rollspel.
Jag har studerat det mest varierande ämnen, vilket gör att jag kan hantera de flesta publiceringswebbverktyg som finns, peka ut amygdala i hjärnans limbiska system samt vet vad Harris Tweed är i en kvalitetskavaj.

Arkiv

debatt

Efter surfhastighetsdebatten är det dags för databegränsningen

4G Vs. 5G : 5G For New GenerationEfter alla diskussioner kring surfhastighet runt om i landet, så borde kanske databegränsningen i mobilnätet diskuteras istället, för många skulle en mobil datauppkoppling vara en snabbare anslutning än en långsammare ADSL-uppkoppling. Det finns flera fördelar med att bygga ut ett väl fungerande mobilt datanät än att gräva ner fiber, mest märkbart är att det krävs ingen kostsam installation, inte minst är det lättare att uppdatera ett nät som bygger på att signaler skickas via radiofrekvenser än ett fysiskt nät, det är bara en tidsfråga innan vi ser en lansering av 5G och vad det kommer att innebära kan vi bara spekulera kring. När FM-radionätet läggs ner frigörs frekvensutrymme i de lägre frekvenserna som rent teoretiskt kan innebära längre räckvidd från sändare till mottagare. (Sedan är inte dagens 4G en lösning som kan fungera överallt, men för många som bor i tätorter skulle det redan idag kunna vara ett alternativ.)

I takt med att mer och mer tjänster som kräver datauppkoppling lanseras, som att mer data lagras i molnet, spel körs online, programuppdateringar tankas hem och flera streamingtjänster som ersätter TV tar upp en hel del bandbredd ökar också kraven på datamängd. Plötsligt är faktiskt inte 40 gigabyte speciellt mycket utan det går snabbt åt.
Men teleoperatörerna har märkt att datatrafik har blivit deras nya kassako och utvecklingen har faktiskt gått bakåt på detta område. För ett par år sedan kunde du teckna ett abonnemang med s.k. flatrate som faktiskt kunde ersätta ett bredband, men alla sådana abonnemang är idag borta. För min mobiltelefon räcker ett par gigabyte, jag har dessutom turen att kunna ha en snabb internetkoppling hemma som jag ansluter via wifi, samma sak kan jag göra på jobbet. Men alla runt om i landet finns inte denna möjlighet.

Därför är det dags att diskutera databegränsningen i abonnemangen, men där är det väldigt tyst utom möjligen från fackpressen, men de har ett minimalt genomslag i den allmänna debatten. Jag tror inte alls att frågan är för teknisk svår för gemene man, även om det inte är lika enkelt som att använda bredbandskollen för att testa sin uppkoppling.

Hur du skriver din första debattartikel, om du inte redan gjort det…

WriteJag skriver inte för att jag älskar att skriva, utan för att det är ett sätt att kunna få ut det budskap som jag ska kunna kommunicera för mina medlemmar och långt från alla frågor fungerar att driva i en offentlig debatt. Det måste finnas ett allmänintresse och inte alltför ofta så finns det en diskrepans mellan vad jag ser som ett angeläget ämne och en debattredaktion.
De flesta uppslag får jag oftast från mina medlemmar, någon påtalar ett problem och jag börjar undersöka det närmare och finner att här finns underlag för en artikel. Researcharbetet kan ta längre tid än att skriva själva artikeln och det är sällan fel att prata med ansvariga inom verksamheten och plocka ut citat eller referera till vad någon har skrivit i andra sammanhang, det ökar bara möjligheten att det blir en replik och som jag sedan får svara på.
Oftast inleder jag med att formulera själva problemet redan i en överskrift, jag vet att redaktionen ändå kommer skriva en annan rubrik men det klargör redan vad resten av artikeln kommer handla om.
Sedan beskriver jag själva problemet och vad jag som representant upplever inte fungerar för vår medlemsgrupp, redan tidigt vill jag få med organisationens namn, inte bara för att marknadsföra oss utan också för att tydliggöra vem artikeln kommer från.
Oftast gillar jag bättre när det finns något personligt exempel än att bara stapla siffror på varandra.
Redan i problemformuleringen finns indirekt frågan om varför är det så här, men det skadar inte att upprepa problemet igen och igen och vad detta ger för konsekvenser.
På så sätt framstår den lösning som vi presenterar betydligt bättre än hur det är idag. Fördelen som debattör är att jag behöver inte ta i beaktande hur vår lösning ska genomföras, det är beslutfattare och tjänstemäns roll.
Redan från början finns en klar bild över var jag vill att artikeln ska publiceras och använder ett språk anpassat utifrån det. Mer återhållsamt om det är för morgontidningar, lite syrligare om det är för kvällstidningar och mer sakligt om artikeln är tänkt för fackpress. Det är inte helt ovanligt att jag kan ha skrivit tre olika versioner av artikeln.
När artikeln är undertecknad och inskickad är det bara att vänta på ett svar. Har redaktionen jag har haft som första handsval inte hört av sig inom ett dygn skickar jag den vidare om det finns en annan lämplig kanal.
Men ibland är diskrepansen mellan vad jag och debattredaktörerna finner som ett angeläget ämne med nyhetsvärde alltför stort och artikeln går inte att få publicerad.
Då är jag tillbaks på ruta ett, nej jag skriver inte för att jag älskar att skriva…

Attention deltog i Marschen

För tredje året i rad så deltog Attention i Göteborg i Marschen för tillgänglighet för att belysa att tillgänglighet i samhället inte bara handlar om fysiska hinder utan också om attityder, bemötande och fördomar.

Inte speciellt oroad alls…

Jag är inte det minsta oroad över World Values Surveys underssökning, som DN skriver om i följande artikel:

”Var femte kunde tänka sig att rösta på den politiker som erbjöd en mindre summa pengar och 28 procent av ungdomarna var redo att sälja sin röst till den politiker som lovade dem ett jobb.”

Men på vilket sätt skiljer sig egentligen ungdomarnas svar från hur betydligt äldre har röstat i senaste val eller hur den politiska debatten har förts?
Problemet är ju att inga partier för en politik som vänder sig till ungdomar, vare sig när det kommer till deras ekonomi, boende eller arbete. De ungdomar som nu sjunger om hur fan bra de är på studentflaken kommer till hösten förmodligen inte att kunna få ett arbete, än mindre en lägenhet i en sunkig förort och i bästa fall kan de bo kvar hemma och slippa bidra till hyran.
Till andra grupper kan guld och gröna skogar utlovas, men ungdomar är inte en attraktiv väljargrupp. Lika bra att ta stålarna när de erbjuds, alla andra gör ju det, även om det bara var ett fiktivt scenario i undersökningen…

Så nej, demokratin är inte hotad…

Igår var jag med i Debatt


Helt slut efter att ha gett två föreläsningar om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar tillsammans med Lotte Anderberg för personal inom region, kommun och kyrkan och hållit i Attentions medlemsträff på kvällen åkte jag ut till SVT för att medverka i Debatt.

Jag hade varit lite skeptisk mot att vara med, tidigare så har jag varit inbjuden som ”specialgäst” i publiken, men det har inte funnits utrymme att få uttala sig, men jag tyckte det blev bra och är glad över att jag medverkade, men gisses vad trött jag har varit idag…

Omnämndes i Journalisten


Idag omnämndes jag i en debattartikel av Tommy Engman i journalisternas fackförbunds tidning Journalisten, med anledning av den debattartikel som jag hade publicerad i Aftonbladet tidigare i höstas.

Dags för ett tillägg i de pressetiska reglerna?

För en tid sedan blev jag kontaktad av en bekant vars son fått diagnosen Aspbergers syndrom, en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. Skälet var att Aftonbladet samma dag (10 november) på nyhetsplats påstod att en av tre saker som kunde fälla den för mordet och mordförsöken misstänkte 38-åringen i Malmö var hans personlighet, alltså Aspergers syndrom som han enligt Aftonbladet hade. Min bekant kände naturligtvis att detta också berörde hennes son.

I en mediestudie som Örebro universitet gjorde i samband med mordet på Anna Lindh konstaterades att medier i stor utsträckning såg människors psykiska sjukdom som orsak till våldsdåd. Detta trots att vetenskapliga studier såväl före som efter mordet på Anna Lindh inte kunnat påvisa något sådant samband. Följden blev att medier spred uppfattningen att psykisk sjukdom är lika med farlighet.

Medier har efter våldsdåden 2003 och 2004 speglat den psykiska ohälsan i samhället på ett bra sätt. Även om det ofta är samma experter som kommer till tals har människor med psykisk ohälsa blivit mer synliga, politiker uttalar sig oftare om psykiatrin och det finns faktiskt tecken som tyder på att det råder ett något öppnare klimat i samhället gentemot människor med psykisk ohälsa.

Även Aftonbladet har gjort många bra reportage om den psykiska ohälsan. Så sent som dagen före publiceringen av påståendet att en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning kan leda till fällande dom fanns en stort uppslagen debattartikel i Aftonbladet som handlade om mediers sätt att vinkla den psykiska ohälsan mot våld, skriven av Henrik D. Ragnevi, Attentions* ordförande i Göteborg.

Vilket råd ska jag då ge min bekant? Eftersom Aftonbladet redan haft en debattartikel i frågan hjälper det föga att säga till henne att hon kan skriva till redaktionen och hänvisa till artikel 8 i FN-konventionen för mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättning och som bland annat Sverige skrivit på, och som förpliktigar att man vidtar åtgärder för att främja respekten för gruppens rättigheter och värdighet och bekämpa stereotypa uppfattningar, fördomar etcetera.

Inte heller kan jag hänvisa henne till JK (Justitiekanslern) eller DO (Diskrimineringsombudsmannen) eftersom där inte finns något lagrum för att vidta några åtgärder i frågor likt denna. Och till PO (Pressens opinionsnämnd) går det inte heller att vända sig eftersom påståendet inte riktas direkt mot hennes son. Inte heller kan Journalistförbundets etiska nämnd driva detta, enligt dess ordförande Rino Rotevatn.

Kvarstår gör, precis som Henrik D. Ragnevi föreslår i sin debattartikel, att se över de etiska reglerna för oss journalister. Enligt paragraf 10 ska inte etnisk ursprung, kön, nationalitet, yrke, politisk tillhörighet, religiös åskådning eller sexuell läggning framhävas om det saknar betydelse. Är det dags att lägga till fysisk och psykisk funktionsnedsättning? Vad säger Pressens samarbetsnämnd?

Tommy Engman
journalist

Det ska bli intressant att se om exempelvis Presens samarbetsnämnd svarar på artikeln.

Debatt i Aftonbladet: Aspergers löser inga mordgåtor

Henrik D. Ragnevi i debattartikel i Aftonbladet: De pressetiska reglerna måste skrivas om

Det gick en kollektiv lättnad genom landet när uppgifter om att mannen som i media kallats för den nye Lasermannen anhållits, enligt polisen ör han misstänkt för ett mord och sju mordförsök. Det hann inte gå mer än ett dygn innan bland annat kvällspressen började spekulera om den misstänkte mannen kunde ha en psykiatrisk diagnos. När det sedan visade sig att han hade Aspergers syndrom pekas den diagnosen ut i media som en av orsakerna till varför dessa hemska dåd skett.

I samma stund som de flesta kände lättnad drog jag en djup suck, nu skulle återigen människor med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar dit bland annat Aspergers syndrom räknas pekas ut som potentiella förövare.

I somras hade jag en debattartikel med i Aftonbladet som handlade om att media skulle sluta använda psykiatriska diagnoser som lättköpta förklaringsmodeller till varför olika våldsdåd hade begåtts, men sett till de senaste dagarnas hantering av ämnet verkar denna eftertanke fortfarande saknas på de flesta tidningsredaktioner.

Om det saknar betydelse ska inte den berördes etniska ursprung, kön, nationalitet, yrke, politisk tillhörighet, religiösa åskådning eller sexuell läggning framhävas enligt de pressetiska reglerna som är framtagna av Pressens samarbetsnämnd. Till skillnad från exempelvis diskrimineringslagstiftningen nämner inte de pressetiska reglerna vare sig fysiska eller psykiska funktionsnedsättningar överhuvudtaget och därför verkar det som om det är fritt fram att anspela på människors fördomar i spekulativa tidningsartiklar.

De pressetiska reglerna måste skrivas om och inkludera både fysiska och psykiska funktionsnedsättningar, för åtminstone jag har svårt att se på vilket sätt det är relevant att redan efter ett dygn och långt innan det är klart om den misstänkte är skyldig hänga ut dennes diagnos.

Det handlar inte bara om den berördes identitet utan också om att andra personer med Aspergers syndrom riskerar att kollektivt drabbas av omgivningens fördomar. För mig personligen och för många andra som har haft sin diagnos en längre period och är trygga i sig själva, behöver inte den här formen av skriverier vara ett stort problem. Men för dem som nyligen har fått sin diagnos kan enkla generaliseringar om att personer med Aspergers syndrom skulle vara mer benägna att begå våldsbrott vara fruktansvärt påfrestande och få personer som ofta redan mår psykiskt dåligt att må ännu sämre. I synnerhet när det redan finns mycket fördomar gentemot personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och många av dem som jag möter dagligen talar om den stigmatisering som de upplever från omgivningen. Där spelar media en betydande roll när det gäller vad de ger för bilder av människor med psykiatriska diagnoser.

Det kan handla om problem med att få arbete, kontakten med studiekamrater eller kollegor samt svårigheter med vänskaps-, kärleks- eller familjerelationer. Det sista denna grupp behöver är att stämplas ännu hårdare av medierna, i synnerhet när det tillhör ovanligheterna att personer med Aspergers syndrom begår sådana här våldsdåd. Aspergers syndrom innebär för många att de ofta har svårigheter med social interaktion, ofta har repetitiva beteenden och snäva intresseområden. Det finns inga kända kopplingar till att personer med Aspergers syndrom skulle vara exempelvis våldsammare än personer utan diagnosen.

Jag vet lika lite som någon annan varför personen som anhållits och som i media pekas ut som den nye lasermannen har begått dessa hemska gärningar eller vad han har haft för motiv bakom dessa.

I en av de många tidningsartiklar som publicerats läser jag att 38-åringen bland annat har ett stort intresse för cyklar, träslöjd och musik. Dessa intresseområden hade varit en lika rimlig förklaring till varför han skulle ha begått dessa gärningar som hans diagnos, men ingen skulle komma på den kopplingen.

Henrik D. Ragnevi
Ordförande Attention i Göteborg
Sekreterare i NSPHiG

Artikel publicerad i Aftonbladet, 09/11-2010, sid 28.
http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/medier/article8095068.ab

En svartsjuk läkare kan inte ha fel?

Efter nyheten om att flera barn i USA alltför lättvindigt fått diagnosen ADHD så slår Metro på stort och hävdar att det kan skett i Sverige också…

Att de i USA inte gjort riktiga utredningar, utan att det främst varit lärarens underlag som legat till grund för diagnos, och att det inte fungerar likadant i Sverige verkar Metros redaktion blundat inför. Här är det ju snarare så att det sker en underdiagnostisering och alltför få får diagnos.

Artikeln försöker Metro underbygga med att det är en expert som uttalat sig, det visar sig vara Leif Elinder, samme man som för ungefär ett decennium sedan kastades ut från Socialstyrelsen sedan hans undermåliga arbete om Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar underkänts.
Mannen har sedan byggt sin ”karriär” på att i tid och otid underminera ADHD-diagnosen, ibland hävdar han att den inte ens finns. Ibland har han gjort utspel om att ADHD borde inte klassas som en funktionsnedsättning. Det vill han få det till skulle vara för ”vår” egen skull, att alla juridiska rättigheter om hjälp och stöd skulle försvinna blundar han för.

Jag skulle inte bli förvånad om Elinder själv ringt upp Metro och planterat artikeln. Men det vet jag inget om. Inte heller vet jag något om ryktet som går om att Leif Elinder en gång i tiden haft ett triangeldrama med Christopher Gillberg och hans fru, där Gillberg drog det längre strået och att det skulle vara orsaken till hans agg mot ADHD-diagnosen.

Men någon expert på området är han definitivt inte och nu ligger Metro i pappersinsamlingen.

Pressen hänger ut människor med asperger

Idag hade jag med en debattartikel i Aftonbladet som tog upp hur människor med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som begått brott får sina diagnoser uthängda i media och hur det används som en förenklad förklaringsmodell till varför det har skett.

Jag fick lite kritik från bloggen Alltid Rött Alltid Rätt om att jag egentligen bara bidrar till uthängningen av grabben och hans diagnos.
Men samtidigt, hade det funnits de pressetiska regler som jag efterlyser, så hade förmodligen aldrig Aftonbladet och andra tidningar publicerat sina artiklar från första början och då hade jag inte behövt skriva debattartikeln.

En mer allmän artikel som inte berörde det aktuella fallet hade saknat nyhetsvärde och förpassats till det runda arkivet, det förstår även jag som hoppade av min journalistutbildning efter första terminen. Och att hålla tyst leder aldrig till någon reell förändring, utan jag hoppas att min artikel leder till en debatt kring hur de pressetiska reglerna ska utformas. Det är bland annat obegripligt att funktionsnedsättning inte ingår, när det bland annat enligt diskrimineringslagstiftningen ses som en av de sex diskrimineringspunkterna.

Attention kommer inte att bränna upp pengar…

Dagens snackis är naturligtvis att Fi eldade upp 100.000:- för att synliggöra skillnaden mellan män och kvinnors löner under ett år.

Attention kommer inte att elda upp några pengar för att synliggöra hur inkomsten skiljer sig mellan neuropsykiatriskt funktionshindrade och neurotypiska. Inte för att vi tycker att det är bra, utan för att det skulle handla om flera miljoner.

100.000 är mer än vad många av våra medlemmar har i inkomst per år.

Istället kan vi lova att med förd skolpolitik så kommer något barn eller ungdom med en av ”våra” diagnoser istället att bränna ned sin skola.

Det skapar också rubriker.

Saker som jag har köpt:

Saker jag skulle vilja ha: