Google Translate

Om mig:
Mitt namn är Henrik D. Ragnevi, jag är född 1978 och är samordnare och intressepolitisk talesperson för Attention i Göteborg samt ledamot i Riksförbundet och NSPH. Jag är en van debattör och föreläsare när det kommer till psykiatri.
Frågor som intresserar mig är psykiatri, socialförsäkringar arbetsmarknad. Men jag diskuterar gärna andra frågor som den havererade bostadspolitiken med den som har intresse…
Film, TV och mode är stora intressen, jag gillar att pröva nya mörka ölsorter och har en förkärlek för japanska rollspel.
Jag har studerat det mest varierande ämnen, vilket gör att jag kan hantera de flesta publiceringswebbverktyg som finns, peka ut amygdala i hjärnans limbiska system samt vet vad Harris Tweed är i en kvalitetskavaj.
Arkiv

Hur du skriver din första debattartikel, om du inte redan gjort det…

WriteJag skriver inte för att jag älskar att skriva, utan för att det är ett sätt att kunna få ut det budskap som jag ska kunna kommunicera för mina medlemmar och långt från alla frågor fungerar att driva i en offentlig debatt. Det måste finnas ett allmänintresse och inte alltför ofta så finns det en diskrepans mellan vad jag ser som ett angeläget ämne och en debattredaktion.
De flesta uppslag får jag oftast från mina medlemmar, någon påtalar ett problem och jag börjar undersöka det närmare och finner att här finns underlag för en artikel. Researcharbetet kan ta längre tid än att skriva själva artikeln och det är sällan fel att prata med ansvariga inom verksamheten och plocka ut citat eller referera till vad någon har skrivit i andra sammanhang, det ökar bara möjligheten att det blir en replik och som jag sedan får svara på.
Oftast inleder jag med att formulera själva problemet redan i en överskrift, jag vet att redaktionen ändå kommer skriva en annan rubrik men det klargör redan vad resten av artikeln kommer handla om.
Sedan beskriver jag själva problemet och vad jag som representant upplever inte fungerar för vår medlemsgrupp, redan tidigt vill jag få med organisationens namn, inte bara för att marknadsföra oss utan också för att tydliggöra vem artikeln kommer från.
Oftast gillar jag bättre när det finns något personligt exempel än att bara stapla siffror på varandra.
Redan i problemformuleringen finns indirekt frågan om varför är det så här, men det skadar inte att upprepa problemet igen och igen och vad detta ger för konsekvenser.
På så sätt framstår den lösning som vi presenterar betydligt bättre än hur det är idag. Fördelen som debattör är att jag behöver inte ta i beaktande hur vår lösning ska genomföras, det är beslutfattare och tjänstemäns roll.
Redan från början finns en klar bild över var jag vill att artikeln ska publiceras och använder ett språk anpassat utifrån det. Mer återhållsamt om det är för morgontidningar, lite syrligare om det är för kvällstidningar och mer sakligt om artikeln är tänkt för fackpress. Det är inte helt ovanligt att jag kan ha skrivit tre olika versioner av artikeln.
När artikeln är undertecknad och inskickad är det bara att vänta på ett svar. Har redaktionen jag har haft som första handsval inte hört av sig inom ett dygn skickar jag den vidare om det finns en annan lämplig kanal.
Men ibland är diskrepansen mellan vad jag och debattredaktörerna finner som ett angeläget ämne med nyhetsvärde alltför stort och artikeln går inte att få publicerad.
Då är jag tillbaks på ruta ett, nej jag skriver inte för att jag älskar att skriva…

2 kommentarer till Hur du skriver din första debattartikel, om du inte redan gjort det…

  • Gunnel skriver:

    Hej Henrik!

    Visst måste man tillbaka till ruta ett! Inte bara en gång utan många. Jag är tillbaka där trots att jag älskar att skriva. För min del gäller det facktidningar nu. Fortfarande är det psykiater, som jag skulle vilja nå men också övrig personal inom psykiatrin.

    Sen sist har jag fått kontakt med IBIS och fått bra samtal med läkare och sjuksköterskor, som är brukare. Tidigare är det f.d. anställda inom psykiatrin som vänner under många år, som puffat på utgivningen av min berättelse. Bara två år efter det att min berättelse kom ut i bokform blev den filmad på plats på f.d. Restad Sjukhus tack vare Stiftelsen Gyllenkrokens projektledare. Undrar just hur många patienter med ADHD eller OCD som varit inlåsta där år efter år? Vi kan inte vara utan historien! Många lever och behöver upprättelse!

    Tack för ditt inlägg! Bra som alltid.
    Hälsningar
    Gunnel Bergstrand

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Saker som jag har köpt:
Saker jag skulle vilja ha: