Google Translate

Om mig:
Mitt namn är Henrik D. Ragnevi, jag är född 1978 och är samordnare och intressepolitisk talesperson för Attention i Göteborg samt ledamot i Riksförbundet och NSPH. Jag är en van debattör och föreläsare när det kommer till psykiatri.
Frågor som intresserar mig är psykiatri, socialförsäkringar arbetsmarknad. Men jag diskuterar gärna andra frågor som den havererade bostadspolitiken med den som har intresse…
Film, TV och mode är stora intressen, jag gillar att pröva nya mörka ölsorter och har en förkärlek för japanska rollspel.
Jag har studerat det mest varierande ämnen, vilket gör att jag kan hantera de flesta publiceringswebbverktyg som finns, peka ut amygdala i hjärnans limbiska system samt vet vad Harris Tweed är i en kvalitetskavaj.
Arkiv

Och där dog intresset för House of Cards på Netflix…

2043105Jag fixar inte riktigt att se på House of Cards efter första avsnittet i andra säsongen. Visst, händelsen finns med i den brittiska miniserien eller romanen som legat till förlaga och jag har egentligen inget mot att följa serier där huvudpersonerna helt saknar moral, men det måste finnas något som gör att jag fortfarande ska kunna känna någon form av sympati för huvudkaraktären för att jag ska fortsätta titta. I synnerhet när Francis (Kevin Spacey) i House of Cards står i centrum nästan hela tiden. Att bärande karaktärer inte blir långlivade i dagens serier är ju inte heller något som är direkt nydanande, men när en av dessa karaktärerna dött har det funnits andra som tagit vid.

Efter att ha sett två avsnitt till av andra säsongen av Netflix serie House of Cards känner jag mest att jag tycker bara illa om karaktären och än mindre bryr mig vad som händer honom, skulle någon i serien gå Eric Northman på honom skulle jag förmodligen jubla. Visst jag förstår att det nya medielandskapet innebär att serieskaparna måste hela tiden vara redo att “chocka” tittaren för att hålla dem kvar och varje slut på ett avsnitt måste nästan vara en cliffhanger för att få dem att fortsätta att titta.

Jämförs Francis med andra karaktärer som klassas som psykopater som exempelvis Dexter, så kunde den serien ses som om den utspelade sig inom en genre av svart komik eller Hannibal som faller in i mallen för att vara en rysare, spelreglerna var uppgjorda och manusförfattarna har också tillskrivit karaktärerna egenskaper som gör att vi inte avfärdar dem rakt av.
Det har inte David Fincher som är producent eller manusförfattarna lyckats med här, för det fungerar inte riktigt i den utveckling som skett i House of Cards, handlingen känns inte trovärdig inom fiktionen utifrån de spelregler och förutsättningar som ett politiskt drama getts.

Att titta på House of Cards nu känns ungefär som att se ett Game of Thrones där Joffrey hade varit seriens huvudkaraktär. Det märks att den brittiska förlagan var en miniserie i fyra avsnitt med ett planerat slut, Netflix har dock inte några sådana intentioner utan har gått ut med att de i februari nästa år släpper säsong 3. Finns det någon anledning för mig att se resterande nio avsnitten eller redan nu hoppa av tåget?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Saker som jag har köpt:
Saker jag skulle vilja ha: