Google Translate

Om mig:
Mitt namn är Henrik D. Ragnevi, jag är född 1978 och är samordnare och intressepolitisk talesperson för Attention i Göteborg samt ledamot i Riksförbundet och NSPH. Jag är en van debattör och föreläsare när det kommer till psykiatri.
Frågor som intresserar mig är psykiatri, socialförsäkringar arbetsmarknad. Men jag diskuterar gärna andra frågor som den havererade bostadspolitiken med den som har intresse…
Film, TV och mode är stora intressen, jag gillar att pröva nya mörka ölsorter och har en förkärlek för japanska rollspel.
Jag har studerat det mest varierande ämnen, vilket gör att jag kan hantera de flesta publiceringswebbverktyg som finns, peka ut amygdala i hjärnans limbiska system samt vet vad Harris Tweed är i en kvalitetskavaj.
Senaste inlägg
Arkiv

Idag spelar jag:

De mer obskyra delarna av Castlevania

Jag tänkte jag skulle ta en närmare titt på de tre mer obskyra Castlevaniatitlarna som Konami släppt, nu är det förvisso en spelserie av skiftande kvalitet, men det finns vissa titlar mer underliga än andra.

simonsquestCastlevania II Simon’s Quest
Medan det första Castlevania anses vara stilbildande och där Simon Belmont blev något av en frontfigur för Konami under 80-talet, blev den andra delen i spelet från 1987 (i Japan) grymt bespottad, eftersom det skiljde sig så mycket från det första spelet som kommit ett år tidigare.
Simon ska ännu en gång rädda världen från Dracula, denna gång befinner han sig utanför Draculas slott och besöker skogar, städer och övergivna (nåja) byggnader för att samla ihop kroppsdelar av vampyren för att sedan besegra honom. Spelet växlar mellan dag och natt, det finns också ett RPG-inslag i form av att du levlar upp när du samlar hjärtan, dock verkar det inte finnas någon vettig mätare och du är friare i hur du kan röra dig, nåja, går du åt fel håll dör du. Vilket du i och för sig gör rätt ofta och klarar du inte spelet på 8 dygn (vilket är i princip nästan omöjligt) så dör du ändå i spelets slutscen, det finns tre olika…
Som sagt, spelet anses vara bland världens sämsta uppföljare, ändå finns det saker som jag tycker är bättre än originalet. Jag gillar den friare känslan och RPG-temat var något som plockades upp i senare versioner av Castlevania som redan fanns här.
Det märks att Konami verkligen ville göra något som skiljde sig från föregångaren och har på så vis en hel del gemensamt med uppföljaren Zelda II, The Adventure of Link och det känns lite som om både Nintendo och Konami kikat på varandra under den snabba utvecklingen ett år efter den första titeln. Att det finns en natt och en dag i spelet, där fienderna blir starkare under natten tror jag att Castlevania II kan ha varit en av de första spelen att använda sig av exempelvis. Spelet är absolut inte så ospelbart som sitt rykte påstår.
Den tredje delen i serien till Nes, utspelar sig i ett slott, det finns vissa nya inslag som att du kan spela med flera olika karaktärer men det är mer visuellt och stämningsfyllt i stil med det första spelet. Inte helt olikt den utveckling som Zelda 3 hade när Nintendo återgick till fågelperspektivet från det första spelet.
Castlevania 3 tog två år på sig att hitta hit från när det släpptes i Japan 1990 och fanns inte på marknaden förrän efter den fjärde titeln i Sverige och intresset för Nes var inte direkt på topp då.

 

rondoofbloodDracula X: Rondo of blood
När Super Castlevania IV som visade upp Nintendos 16-bitare och hur Konami 1991 nyttjade dess mode-7 teknologi för att skala 2D-grafik var det en milstolpe för serien. Det var därför nästan omöjligt att förstå hur spelet som släpptes fyra år senare under 1995, Vampires kiss, kunde vara så mediokert i jämförelse.
Förklaringen var delvis att det var baserat på en japansk förlaga med titeln Dracula X (tionde spelet i serien) eller Rondo of Blood från 1993 som släppts till den obskyra maskinen TurboGrafx 16, även om det exakt inte är samma spel. Originalet har dock funnits i vissa senare portningar till PSP (remake) och Wii Store. Nu ska det till denna förlagas försvaring säga att det är inte samma spel, det finns flera saker som är lika, det är samma huvudperson, vissa element från banorna är kvar liksom fiender men de skiljer sig väldigt mycket åt. Värst är nog att handkontrollen över Richter är så mycket sämre och på Snes är det omöjligt att inte jämföra hur Simon använde piskan i fjärde delen av huvudserien.
Så hur är då originalet? Du följer Richter Belmont som är en förfäder till Simon Belmont (Belmont-familjen verkar ha en långvarig grannfejd med Dracula som sträcker sig över hundratals generationer) i sin kamp mot Dracula inne i hans slott för att rädda din flickvän Anette Renard. På vägen möter du, fladdermöss, skelett, medusor och döden…
Till skillnad från det nyskapande pisksystemet och det avancerade plattformspelandet som fanns i Super Castlevania IV är Rondo of Blood ytterst linjärt och påminner mer om titlarna till Nes, åtminstone den första och tredje delen, i sitt upplägg. Det är ett klassiskt Castlevania på många sätt och vis, musiken är underbar, grafiken och inte minst bakgrunderna i 2D-spelet är fantastiska för sin tid men det saknas något, spelglädje. Och det är inte bara för att det är så svårt utan för att det är så enformigt, visst i brist på annat så kan jag spela en bana, men det är knappast så att jag känner mig engagerad och det beror inte enbart på att spelet är på japanska.
Precis som i tredje delen så är det inte fullt så linjärt som det verkar, du kan hitta flera utgångar från en bana och det påverkar i sin tur spelet, men till skillnad från det tredje spelet (eller fjärde eller Bloodlines) finns inte en tillstymelse till karta mellan nivåerna (först när du väljer nivå vid start) så om du bara spelar det en gång, och mer kommer du inte orka, märker du inte ens av detta.
Spelet är en föregångare till det hyllade Castlevania: Symphony of the night som släpptes till Playstation, men klarar inte av att leva upp till sitt mystifierade rykte.

 

bloodlineCastlevania: Bloodlines
Året därpå får en maskin från Sega den enda Castlevania-titeln någonsing, Castlevania: Bloodlines från 1994.
Du kan ställa in om du ska spela på easy eller normal och om du vill ha 1-5 continues. Jag skulle valt fem…
När du börjar spelet får du välja om du ska spela som John Morris (anspelar på Quincey Morris frå Bram Stokers roman) eller Eric Lecarde. Skillnaden mellan dem är att John använder piska och Eric en lans. Om nu någon skulle tro att “vampire killer” piskan som kommer ta livet av John på sikt eftersom han inte tillhör familjen Belmont skulle vara smidigare eller ens i närheten av hur den fungerar när Simon använde den senast kan tänka om, det är knappast ett vapen att dö för, ledsen John, men Erics lans är betydligt mer flexibel.
John och Eric ska försöka hindra Elizabeth Bartley, dotter till en av Draculas syskon då hon dykt upp under 1900-talets början med målet att återuppväcka sin käre släkting Dracula, något som måste förhindras till varje pris.
Tanken var att den skulle vara helt fristående från serien, men inkluderades i Castlevanias universum genom Nintendo DS titeln Castlevania: Portrait of a ruin genom att Johns son Jonathan tvingas ge sig efter Dracula, John har dött av sviterna efter Bloodlines på grund av den värdelösa piskan som sugit ut hans livsenergi.
Portrait of a ruin är förövrigt ett betydligt bättre spel om du frågar mig, men så är det gjort ett decennium senare till Nintendo DS också.
John är smidig som ett kylskåp, rör sig som en buffel uppför trapporna men kontrollen är ändå helt okej och jag har sett värre. Piskan förlorar i effekt när du dör, vilket du helst inte ska göra om du vill ta dig genom spelets alla sex banor som nås lite olika beroende på vilken karaktär du valt. Medan Eric kan rikta sin lans uppåt, så kan inte John göra samma sak med piskan, utan kan bara slå den rakt framför sig (utom på speciella ställen då han får leka Indiana Jones som Simon gör i fjärde delen), när det gäller vapen för Johns del skiljer sig inte Bloodlines från Rondo of Blood (det är klassiska extravapen som gäller med), vissa kanske anser att detta är den klassiska Castlevaniamaneren, men det känns lite slött. Till skillnad från de övriga spelen utspelar sig inte denna del i Rumänien eller Draculas slott utan i ett flertal europeiska länder.
Det ger en lite mer varierande spelmiljö, grafiken ser dock ett par år äldre ut än vad den är men det kompenseras genom ett varierande spelförlopp och att musiken faktiskt är riktigt bra. För att vara ett spel som åtminstone med Eric som huvudkaraktär mer känns som Ghost’n Goblins än Castlevania är det ändå värt att kolla upp.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Saker som jag har köpt:
Saker jag skulle vilja ha: