Google Translate

Om mig:
Mitt namn är Henrik D. Ragnevi, jag är född 1978 och är samordnare och intressepolitisk talesperson för Attention i Göteborg samt ledamot i Riksförbundet och NSPH. Jag är en van debattör och föreläsare när det kommer till psykiatri.
Frågor som intresserar mig är psykiatri, socialförsäkringar arbetsmarknad. Men jag diskuterar gärna andra frågor som den havererade bostadspolitiken med den som har intresse…
Film, TV och mode är stora intressen, jag gillar att pröva nya mörka ölsorter och har en förkärlek för japanska rollspel.
Jag har studerat det mest varierande ämnen, vilket gör att jag kan hantera de flesta publiceringswebbverktyg som finns, peka ut amygdala i hjärnans limbiska system samt vet vad Harris Tweed är i en kvalitetskavaj.
Arkiv

Grundskolan – en dödsmaskin

skolgardenMitt engagemang om att stoppa mobbning i grundskolan, som jag anser är skolans största problem är genuint, därför tänkte jag posta en artikel som jag skrev redan 2007 om samma ämne, men här rör det en “vanlig” kommunal skola. Om Skolinspektionen hade funnits då hade jag hoppats att de reagerat precis likadant. Detta är naturligtvis inte det enda jag har gjort. I varje sammanhang där skolan diskuteras försöker jag lyfta frågan om mobbning. Jag kan inte förstå hur Sverige kan blunda för att 50 barn och unga begår självmord till följd av mobbning? Att vara tyst är detsamma som att inte säga ifrån, alltså tycker de flesta att detta är en okej företeelse som barn bara ska acceptera.

 

Istället för att diskutera ordningsbetyg, betygsskalor och läxor borde vi se till att ha en skola där alla elever lämnar den – levande.

En fjortonårig flicka vid namn Felicia rymde från behandlingshemmet och valde att avsluta sitt liv, den främsta orsaken att hon hamnat där var att hon var svårt mobbad under flera år i skolan. Falkenbergs kommun fick ett år senare kritik av skolstyrelsen efter vad som inträffade, men det var naturligtvis redan för sent.

När jag läser om Felicia slås jag flera gånger av hur många vuxna hon var i kontakt med som hade kunnat ingripa och som hade kunnat sätta stopp men som hela tiden valde att inte göra något. Till exempel skolans dåvarande rektor som inte ville skriva under det papper som krävdes för att Felicia skulle få byta skola och som inneburit att hon skulle ha sluppit från sina plågoandar. Men den prestigeförlust som en namnteckning hade inneburit var viktigare än ett barns liv. Vi gör alla våra val och en del är mer ödesdigra än andra.

Jag brukar sällan vilja tala om grundskolan, vilket kanske verkar konstigt då jag annars brinner för utbildningspolitik. Den främsta anledningen är nog, att så som jag ser det med den erfarenhet som jag har i bagaget, handlar inte grundskoleutbildningen så mycket om utbildning, som att lära sig att överleva.

Det finns ett tillfälle från högstadiet som jag minns mycket väl, i klassrummet fanns tre runda bord då skolan testade en ny form av pedagogik och eleverna skulle inte sitta i bänkar utan runt bord. Vid ett av bordet satt klassens tjejer och vid det andra bordet satt klassens killar. Vid det tredje bordet satt jag och klassens enda tjej med invandrarbakgrund. Vi hade klassens lägsta sociala status, något som läraren i samhällskunskap såg till att utnyttja. Straffet när någon av killarna misskötte sig, ja det var alltid en kille, det finns inte någonstans där de traditionella könsrollerna är så starkt cementerade som i den svenska grundskolan, var att sitta vid vårt bord, inte att åka ut från lektionen. Det var alltså ett straff att behöva sitta i närheten av oss, och det var här lärde jag mig hur det svenska samhället fungerar.

Denna kränkning var naturligtvis inget mot vad som skedde mellan lektionerna, men jag besparar er de detaljerna och sammanfattar det med att jag räknade dagarna tills grundskolan var över och som ni förstår så överlevde jag, tillskillnad från Felicia.

Enligt den andra paragrafen i skollagen ska den svenska grundskolan lära ut grundläggande demokratiska värderingar och verka för jämställdhet, visa hänsyn för elever med särskilda behov, motverka mobbning och rasism. Eleverna ska lämna den svenska grundskolan som harmoniska, ansvarstagande människor med en insikt om människors lika värde. Om man läser skollagen så står det tydligt att detta är överordnat alla andra mål. Det här är grundskolans främsta uppgift.

Innan politiker diskuterar från vilken årskurs betyg ska ges, om skolan ska ha läxor, hur många elever det ska finnas i varje klass eller om hur många som lämnar grundskolan utan godkända betyg, borde de kanske läsa i skollagen vad grundskolans uppgift faktiskt är.

Efter att ha gjort detta borde de fundera på om vi har en skola som når upp till det målet idag. Som jag ser det kan vi bara sägas ha gjort det om vi anser att målet är uppfyllt om alla elever lämnar grundskolan utan självkänsla med tron att de är helt värdelösa, för så känner sig många elever idag, men det är väl knappast en sådan skola vi vill ha?

Sedan kanske de också borde läsa Felicias historia och fråga sig själva om det inte är dags att införa en skola som lever upp till de fina ord som finns i skollagen och där alla elever faktiskt lämnar den med livet i behåll. Felicia är inte den första elev som bragts om livet genom grundskolans passiva dödshjälp, men vi måste alla verka för en grundskola med ambitionen att hon blir den sista.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Saker som jag har köpt:
Saker jag skulle vilja ha: