Google Translate

Om mig:
Mitt namn är Henrik D. Ragnevi, jag är född 1978 och är samordnare och intressepolitisk talesperson för Attention i Göteborg samt ledamot i Riksförbundet och NSPH. Jag är en van debattör och föreläsare när det kommer till psykiatri.
Frågor som intresserar mig är psykiatri, socialförsäkringar arbetsmarknad. Men jag diskuterar gärna andra frågor som den havererade bostadspolitiken med den som har intresse…
Film, TV och mode är stora intressen, jag gillar att pröva nya mörka ölsorter och har en förkärlek för japanska rollspel.
Jag har studerat det mest varierande ämnen, vilket gör att jag kan hantera de flesta publiceringswebbverktyg som finns, peka ut amygdala i hjärnans limbiska system samt vet vad Harris Tweed är i en kvalitetskavaj.
Arkiv

The Bling Ring

BlingRing

The Bling Ring

Handlingen i detta drama kan väl inte missat någon, men om den gått någon förbi så kretsar kring fem ungdomar i Los Angeles som i sin fixering vid kändisar och märkeskläder bryter sig in hos de celebriteter de läser skvaller om och stjäl kläder, smycken, pengar och droger eller använder deras hem till förfester, ingen av dem verkar ha några moraliska tankar att om vad de gör är olagligt, det är viktigare att hitta en tillräckligt urringad topp till nästa utekväll. De har access till alla klubbar och i ett par scener kan du se Paris Hilton eller Kirsten Dunst i ett par korta cameoroller.

I filmens inledning får vi följa Marc (Israel Broussard) som den skoltrötte killen med dåligt självförtroende och som precis relegerats från sin förra skola efter för hög frånvaro börjar i en ny skola för de elever som klassats som mindre studiemotiverade, han möter snabbt Rebecca (Katie Chang) som han fattar tycke för. Hon har i sin tur blivit relegerat efter att förra skolan hittade droger bland hennes tillhörigheter. Marc möter också hennes partner in chrime Chloe (Claire Julien) och deras vänner Nicki (Emma Watson) som drömmer om att bli modell men som hemskolas tillsammans med sin kompis Sam (Taissa Farmiga) av Nickis excentriske och minst sagt energiske mamma Laurie (Leslie Mann) som är besatt av någon form av framgångsteologi. Alla kommer de från välbärgade medelklasshem i Los Angeles förorter och förutom att bli kända saknar de mål i livet och karaktärerna framstår som lika ytliga som den kändiskultur de dyrkar och försöker efterlikna.

De börjar snart bryta sig in i diverse kända människors hem, som alla verkar ha nyckeln under mattan eller glömt att stänga altandörren och plocka med sig vad de kommer över, helst märkeskläder från Chanel, Gucci, Hermès, Tiffany, Cartier, Prada, Marc Jacobs, Dolce & Gabbana, Louis Vuitton, Rolex, Yves Saint Laurent, m.fl.

Sofia Coppola är bättre på att skildra alienation och isolation än konsumtions- och samhällskritik, hon är ju själv född in i den värld som hon skildrar, men det är svårt att se något egentligt ställningstagande. I Marie Antoinette fanns ändå en ambitionen att försöka ge ett mer positiv intryck än den osympatiska bild som historien gett henne, några sådana förlåtande drag finns inte här över dessa ungdomar, samtidigt som det inte finns några moraliska pekpinnar. Filmen känns lika distanserad som Gus Van Saints tio år gamla film Elephant (2003), löst baserat på skolmassakern i Columbine och Coppola har faktiskt använt sig av samma fotograf Harris Savide, som förövrigt gick bort förra året. Filmen känns som ett stillsamt porträtt mot ungdomarnas undergång som de inte ens förstår att de närmar sig själva, inte ens när de ser sig själva fångade på övervakningskamera på TV-nyheterna slutar de fota sig själva festandes i stöldgods och publicera på Facebook och när de väl åker fast har de svårt att inse allvaret i vad de gjort.

Budskapet är ett helt annat än i exempelvis den tyska filmen De feta åren är förbi (Die fetten Jahre sind vorbei, 2004) som inledningsvis har ett liknande tema om unga människor som bryter sig in i rika människors hem men där slutar likheten. I den senare sker det av politiska skäl medan i The Bling Ring om samhällets fascination över kändiskulturen och ungdomarna kan i bästa fall beskrivas som offer för sin samtid. Rent dramaturgiskt påminner The Bling Ring mer om Larry Clarks film Bully (2001), som naturligtvis är råare i tonen men som skildrar desillusionerade tonåringar som begår ett mord på en av sina vänner utan att ens reflektera över vilka konsekvenser det kan ge dem.

Det verkar inte heller spela någon roll hur mycket märkeskläder de snor åt sig, när de tar på sig dem blir de aldrig någon annan, de verkar inte bli lyckligare och trots att filmen kunde blivit en orgie i designkläder verkar det inte spela någon roll hur mycket dyra kläder de tar på sig, de framstår, åtminstone för det mesta, som betydligt trashigare än de förebilder de rånat och försöker efterlikna. Kanske öppnar pengarna de kommer över en dörr in till en nattklubb, men till priset av att bli inlåst under ett par år och saftiga böter.

Det enda bestående intrycket efter The Bling Ring är att lyxkonsumtion känns väldigt 2008…

En kommentar till The Bling Ring

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Saker som jag har köpt:
Saker jag skulle vilja ha: