Google Translate

Om mig:
Mitt namn är Henrik D. Ragnevi, jag är född 1978 och är samordnare och intressepolitisk talesperson för Attention i Göteborg samt ledamot i Riksförbundet och NSPH. Jag är en van debattör och föreläsare när det kommer till psykiatri.
Frågor som intresserar mig är psykiatri, socialförsäkringar arbetsmarknad. Men jag diskuterar gärna andra frågor som den havererade bostadspolitiken med den som har intresse…
Film, TV och mode är stora intressen, jag gillar att pröva nya mörka ölsorter och har en förkärlek för japanska rollspel.
Jag har studerat det mest varierande ämnen, vilket gör att jag kan hantera de flesta publiceringswebbverktyg som finns, peka ut amygdala i hjärnans limbiska system samt vet vad Harris Tweed är i en kvalitetskavaj.
Arkiv

Twiligt versus True Blood



Under det senaste året så har två populära bokserier om vampyrer filmatiserats.
De böcker som är i ropet nu är Stephanie Meyers bokserie Twilight Saga som ligger till grund för filmerna Twilight och New Moon. I TV-format kan vi se True Blood, som är baserad på bokserien om Sookie Stackhouse av Charlaine Harris.
Utan att ha läst någon av dem, så framstår de mer som ganska lättsmällt kiosklitteratur. Det finns också en form av snobbism på de svenska kultursidorna där man möjligen skriver om böckerna, men man gör inga traditionella recensioner. Förmodligen för att litteratur som vänder sig unga tjejer eller kvinnor som aldrig satt sin fot på någon kulturvetenskaplig institution inte anses tillräckligt fint av de kvinnor med rätt bakgrund som får skriva på dessa sidor. När det kommer till film eller TV-spel (kultur som oftare intresserar killar) är det en helt annan sak, där finns ingen nedre gräns för hur uselt något får vara för att det ska recenseras.
I den kanske lite mer folkliga Göteborgs-posten hittar jag två artiklar, en om Twilight och en om Chick lit med huggtänder där serien om Sookie nämns båda är skrivna av Bella Stenberg som också har intervjuat
Charlaine Harris och hon verkar ha ett visst intresse för genren.

Och hypen kring dessa böcker är större än när filmatiseringen av En vampyrs bekännelse gjorde Anne Rice vampyrkrönikan (där första boken kom 1976) med Lestat, Louise och Armand till populärkultur. Filmen blev förvisso aldrig samma succé i Sverige som i USA, men blev där ändå viktig för den moderna vampyrfilmen, som gentemot den traditionella innebär att den manlige hjälten inte är den som försöker döda vampyren, utan vampyrerna får själva fungera som en sorts antihjältar.
Kvinnan är inte längre ett passivt offer, utan hon det är hon som driver handlingen framåt. Minst lika inflytelserika Buffy visade denna utveckling tydligt. Den blonda ensamma tjejen som går in i ett öde hus med vampyrer var traditionellt inom skräckfilmen ett givet offer, nu kickar hon rumpa med vampyrerna istället. Om hon inte inleder en relation med en av dem…


Det finns vissa likheter mellan serierna, de handlar om två manliga vampyrer och två vanliga kvinnor från arbetarklassen som är förälskade i dem. Ett centralt tema är tankeläsning, de utspelar sig bägge i en amerikansk småstad och även om en del killar eller män ser dem så känts det som om det är kvinnor som är den tilltänkta målgruppen.

Vår hjälte vampyren:

Edward Cullings i Twilight.

Edward “räddades” från spanska sjukan då han 17 år, han är androgyn, välklädd och kör en dyr bil. Han lever på djurblod, läser tankar, är övernaturligt stark och snabb. I solen glittrar huden som diamanter, vistas därför bara ute när det är molnigt. Han har en syster som kan förutse framtiden. Hans kropp är kall och hans ögon byter färg. Han och hans familj lever på djurblod och gömmer sig undan samhället, familjen har nyligen flyttat tillbaks till den lilla insomnade småstaden Fork där de har haft sitt ursprung. De har också slutit ett avtal med den lokala indianstammen “Vargarna” om att de inte ska avslöja dem. På grund av sin rädsla att förlora kontrollen vågar han knappast kyssa Bella men känner ett starkt behov av att beskydda henne.

Bill Compton i True Blood:

Bill Compton är vampyrernas alfa-hanne. Han lurades och förvandlades av en kvinnlig vampyr på vägen hem efter amerikanska inbördeskriget, vilket i sin tur innebar att han också förlorade kontakten med sin familj. Sedan en japansk forksare tagit fram syntetiskt blod som i serien fått namnet Tru blood, har vampyrerna vågat sig fram och kräver nu plötsligt medborgerliga rättigheter.
Vilket får Bill att söka sig tillbaks till sin familjs gamla gård i småstaden Bon Temps i Lousiana.
Bill är stark, snabb, överbeskyddande och känner av när Sookie är i fara. Han kan liksom de flesta vampyrer mentalt hypnotisera människor och därmed styra dem. När han blir arg eller sexuellt upphetsad fälls huggtänderna ut.

Hjältinnan

Isabella “Bella” Swan i Twilight

Bella besitter inga övernaturliga egenskaper alls, men hon särskiljer sig för att hon är den enda tjej vars tankar som Edward inte kan läsa av. Hon är tyst, tillbakadragen och vill inte dra till sig alltför mycket uppmärksamhet. Efter att hon flyttat till sin pappa i Fork så får hon snabbt nya vänner, men dessa hamnar snart i periferin när hon möter Edward. Oskuld och förblir oskuld, i alla fall under första filmen där det centrala temat är avhållsamhet. det tar Bella 45 minuter av filmens tid att klura ut att Edward är en vampyr.

Sookie Stackhouse i True Blood

Sookie känns som Bellas totala motsats, hon är öppen, spontan och kontaktsökande. Sookie kan läsa andra människors tankar, något som är en plåga för henne. När hon möter Bill är det den förste som hon inte kan läsa av och hon inser direkt att han är en vampyr, något som fascinerar henne. Sookie har aldrig kunnat dejta någon på grund av att hon läst av killarnas tankar, och det dröjer inte många avsnitt förrän hon hamnar i säng med Bill.

Andra skillnader:
I Twilight så skildras vampyrer som gåtfulla sagofigurer likt enhörningar som glittrar i solen, i True Blood blir Bill blir brännskadad och börjar att brinna om han vistas i solen.
En ny vampyr skapas av det gift som sprids i kroppen vid bettet i Twilight, och kräver att vampyren ska bita. I True Blood måste vampyren tömma människan på blod och sedan låta denne dricka vampyrens blod.
I Twilight lever vampyrerna dolda från övriga samhället, medan i True Blood så kräver de medborgerliga rättigheter och många paralleller till homorörelsen i USA görs.
I Twilight sover inte vampyrer överhuvudtaget, i True Blood sover vampyrer fortfarande i kistor eller i mörka rum under dagtid.

True Blood har så starkt grafiskt skildrade sexscener att om man slog på serien vid ett sådan tillfälle skulle kunna tro att du slagit på en bisarr mjukporrfilm. I Twilight är allt PG-rated, och karaktärerna kysser knappt varandra.
För att vara en TV-serie är våldet i True Blood ganska rått och jag reagerade över hur mycket “gore” det finns nu när jag började se seriens andra säsong. Twilight fick 15-års åldersgräns på bio, det känns väldigt märkligt för det mesta är väldigt barntillåtet i filmen.

Sidokaraktärerna i True Blood har egna liv, familjer och problem. De har ett karaktärsdjup som fullkomligt saknas hos de stereotypa karaktärer som finns i Twilight. Nu är det kanske inte rättvis jämförelse. Bara första säsongen av Tue Blood hade 12 timmar på sig att utveckla sin historia gentemot de drygt 2 timmar som Twilight har tillgodo.
Fotot i Twilight är påkostat och avancerat och det imponerar stort, kameran sveper över stora ytor och in genom rum. I True Blood är det betydligt enklare lösningar, även om det är bra för att vara TV.
Scenografin i Twilight är dyster småstad som alltid tycks ligga dold i en dunkel dimma, Edwards hem är öppet, ljust och imponerande. som plockat från en skandinavisk inredningstidning. I True Blood har man mer inspirerats av söderns starka färger och kontraster, hemtrevligt på amerikanskt vis medans Bills hem är ödsligt, övergivet och dystert.

Regissören till Twilight är Catherine Hardwicke som fick ett genombrott med filmen Tretton, hon borde därför vara van vid att skildra unga på film, Kristen Stewart är ett fynd för rollen som Bella, synd bara att karaktären är så intetsägande och platt i jämförelse med vad Anna Paquin får arbeta med som karaktären Sookie. Men Hardwicke gör ett bra jobb med det material hon har att utgå från.
Upphovsman för TV-serien True Blood är Allan Ball som också ligger bakom den morbida TV-serien Six Feet Under. Ett oväntat drag förmodar jag för de flesta, men han lyckas på samma maner skapa både surrealistiska och suggestiva stämningar i sin serie. Och ja självklart finns en viss morbiditet med.

Nåväl, det är väl inte så svårt för er som orkat läst genom denna artikel att jag föredrar True Blood framför Twilight. Speciellt uppskattar jag hur realistiskt man valt att skildra karaktärernas relationer och låta det förbli ett drama där man väver in de övernaturliga inslagen. True Blood lyckas med att kännas trovärdigt inom fiktionen och varje avsnitt med sitt cliff-hangerslut får mig att sitta klistrad framför datorn varje vecka i väntan på ett nytt avsnitt.
I Twilight är den andra delen New Moon snart aktuell, och slutet i den första filmen vittnade också om att det skulle bli en självklar uppföljare. Miljontals tonårsflickor jublar säkert, men själv är jag helt ointresserad.

Betyg:
Twilight:

True Blood:


En kommentar till Twiligt versus True Blood

  • Anonymous skriver:

    Vilken fint och välskrivet blogginlägg om fiktiva vampyrer…har själv ännu inte kollat in “True Blood”, men ser fram emot att göra detta snart! Och så måste jag lovorda dig för att du nämnde min favoritserie i genren, “Buffy” (YIPPIEE!!!) – hon skulle sopa golvet med vampyrtöntar som Edward Cullen (för att se det i “verkligheten” så kan du kolla in följande rubrik på YouTube: “Buffy vs Edward: Twilight Remixed — {original version}” courtesy of “rebelliouspixels”…bara ett tips)!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Saker som jag har köpt:
Saker jag skulle vilja ha: