Google Translate

Om mig:
Mitt namn är Henrik D. Ragnevi, jag är född 1978 och är samordnare och intressepolitisk talesperson för Attention i Göteborg samt ledamot i Riksförbundet och NSPH. Jag är en van debattör och föreläsare när det kommer till psykiatri.
Frågor som intresserar mig är psykiatri, socialförsäkringar arbetsmarknad. Men jag diskuterar gärna andra frågor som den havererade bostadspolitiken med den som har intresse…
Film, TV och mode är stora intressen, jag gillar att pröva nya mörka ölsorter och har en förkärlek för japanska rollspel.
Jag har studerat det mest varierande ämnen, vilket gör att jag kan hantera de flesta publiceringswebbverktyg som finns, peka ut amygdala i hjärnans limbiska system samt vet vad Harris Tweed är i en kvalitetskavaj.
Arkiv

IPRED, ett hot mot min fritid för något som jag redan betalar dubbelt för.


Jag har ganska små nöjen som avkoppling, ett av dem är att följa några amerikanska TV-serier. Eftersom jag har svårt att passa tider och dessutom är jag väldigt ofta uppbokad på kvällarna och därför så har jag de senaste åren tankat hem det som jag har velat se.
Det är svårt att säga vem som förlorar på detta?
Jag tillhör inte en av de utvalda hushåll som har en box som mäter tittarsiffror, så några uppmätta tittare förlorar inte TV. Jag måste fortfarande enligt lag betala TV-licens. Jag betalar fortfarande en avgift för de kommersiella kanalerna till Comhem varje månad som är inkluderad i hyran, och jag har dessutom en digitalbox som jag har ett abonnemang på men som jag sällan brukar eftersom det tar en kvart att byta TV-kanal, jag betalar med andra ord dubbelt för flera kanaler.
Och jag konsumerar fortfarande olika varor och tjänster, så även om jag inte ser reklamen på TV så får jag ändå del av den genom tidningar och internet. Jag kan inte heller köpa TV-serier för ett par dollar styck som det går att göra via itunes i USA och det kommer förmodligen aldrig att gå, så försök inte hävda att jag kan betala för programmen för fjärde eller femte gången i ordningen.
Det händer dessutom att jag köper serien på DVD om den kommer ut i en snygg box, det gjorde jag med exempelvis både Buffy och Angel, serier som jag följde direkt via nätet.

En helt annan sak är att TV-bolagen dessutom verkar göra sitt bästa för att göra sig av med så många tittare som de kan genom att de byter sändningstider eller slutar att köpa in en serie, ett bra exempel är hur TV4 behandlade redan nämnda serien Buffy. Fanns det ens någon som skulle ha klarat av att följa den?
Det finns inget som helst ansvar från TV-bolagen gentemot den som faktiskt har försökt att se programmet, utan det är så många som möjligt i den stora massan som räknas annars så skickas programmet runt i tablån till tider då det är näst intill omöjligt att se programmet.
Det som jag brukar se på TV idag är mest nyheter, debattprogram och sändningar från riksdagen. Det är ofta program som är direktsända och där känns dagens TV-format berättigat. Men för alla andra former av program så har TV som medium fullkonligt spelat ut sin roll. Det är inte på något sätt försvarbart att slösa så mycket utrymme i etern för något som de flesta ändå inte tar del av, och detta enorma slöseri hade kunnat användas till betydligt bättre saker som exempelvis snabbare mobilt bredband, så vi kan fildela ännu fortare.
Finns det förresten någon som vet hur många nya TV-kanaler som TV4 har sedan TV-sändningarna blev digitala? Nio stycken, de skulle kunna fylla de första nio knapparna på fjärrkontrollen. Är det på något sätt försvarbart att en koncern har nio kanaler som tar upp utrymme?
Det finns också ett demokratiskt perspektiv i fildelning. Genom att allt idag finns tillgängligt via internet så har också makten flyttats från TV och radio till den enskilda privatpersonen, som nu själv kan välja vad denne vill ta del av. Och du kan också göra det direkt, ingen behöver sitta och vänta i flera år på att ta del av en serie eller hoppas på att någon ska köpa in den.
Men denna kulturtillgång vill nu ett flertal politiker försöka stoppa, läser jag i en artikel i Aftonbladet, IPRED käns som en betydligt viktigare lag att protestera mot än vad FRA någonsin gjorde.

Det senaste månaderna har Volvo varslat tusentals, SAAB har gått ut med att en tredjedel kommer få gå, ett tiotal flygbolag över världen har gått omkull. Detta sedan färre människor köper nya bilar och flyger mindre, så varför ska underhållningsindustrin få juridiska fördelar. Tekniken har utvecklats och ingen är intresserad av att köpa CD-skivor längre, unga människor är inte ens intresserade av att tanka hem musik utan nöjer sig med streamad musik från sidor som youtube.
Varför ska politiker tvinga människor att köpa någon som de inte längre vill ha?
Extremt paradoxalt är att jag redan betalar för att se programmen, förmodligen flera gånger om, men att man inte har lyckats med att paketera det på det sätt som jag vill kunna ta del av det, vilket tvingar mig till att jag får göra det jobbet åt dem, och att jag dessutom betalar för de extra kostnader som det innebär (bredband, dator, ström, kablar), och slutligen också ska riskeras att bli utpressad från difusa branschorganisationer.
Det känns helt galet.

2 kommentarer till IPRED, ett hot mot min fritid för något som jag redan betalar dubbelt för.

  • Anonymous skriver:

    Jag sitter i precis samma situation som du. Och håller med helt. Jag har länge laddat ner tv-serier och när jag inte kunde få tag på en viss säsong tillräckligt snabbt så köpte jag voucher till iTunes Store i USA för att kunna köpa tv-serier och tog hem det därigenom. Vem orkar hålla på så? Och även om inte två dollar per avsnitt är så mycket så… ser man ett per dag så blir det ju en del. Distributionssättet är helt förlegat.
    Och herregud vilket land det här är där en riksdag kan godkänna något som ipred.

  • janosh skriver:

    Det var en vettig punkt du tog upp må jag säga.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Saker som jag har köpt:
Saker jag skulle vilja ha: