Google Translate

Om mig:
Mitt namn är Henrik D. Ragnevi, jag är född 1978 och är samordnare och intressepolitisk talesperson för Attention i Göteborg samt ledamot i Riksförbundet och NSPH. Jag är en van debattör och föreläsare när det kommer till psykiatri.
Frågor som intresserar mig är psykiatri, socialförsäkringar arbetsmarknad. Men jag diskuterar gärna andra frågor som den havererade bostadspolitiken med den som har intresse…
Film, TV och mode är stora intressen, jag gillar att pröva nya mörka ölsorter och har en förkärlek för japanska rollspel.
Jag har studerat det mest varierande ämnen, vilket gör att jag kan hantera de flesta publiceringswebbverktyg som finns, peka ut amygdala i hjärnans limbiska system samt vet vad Harris Tweed är i en kvalitetskavaj.
Arkiv

The Dark Knight

Om jag skulle vara en seriehjälte så skulle jag svara Batman. Batman har till skillnad från de flesta andra tecknade superhjältar inga övernaturliga krafter eller förmågor som han kan använda sig av, förutom ett väldigt mörkt sinne och ständig törst efter rättvisa. Och när det kommer till serietidningsactionfilm så har Batman alltid regerat, okej nästan alltid. Åtminstone gjorde han det när jag gick i tredje klass, då svämmade affärerna över med Batman-prylar och loggan fanns till och med på en läsk som smakade ungefär som Fanta.
Tyvärr fick jag aldrig se den första filmen på bio, utan jag såg den på video – utan ljud för att mamma inte skulle höra.
Men när Batman Returns kom, såg jag den samma dag som filmen hade premiär i Sverige och jag tyckte den var fantastisk. Jag har sedan dess älskat Tim Burtons mörka, suggestiva och gotiska stil och miljöer. Han gav Batman den svärta som vår “antihjälte” behövde. Dessutom fungerar samspelet mellan Batman, Catwoman och Pingvinen oerhört bra.
Den följdes upp i enligt mig underskattade Batman forever, som är den mest psykologiska av dem och det är en skam att en directors cut aldrig får se dagens ljus, då Schumacher verkar lagt hela projektet bakom sig.
Denna dödssynd kunde varit okej om det inte var för att han sedan gjorde Batman & Robin. Det finns inget snällt man kan säga om den filmen och den dödade Batmans anseende för en lång tid. Dessa filmer finns samlade i nya utgåvor på DVD i en snygg box för den som är intresserad.

En ny Batman
Fram tills att den nyskapande regissören Christopher Nolan tog över och gjorde en helt ny film om den maskerade hjälten med filmen Batman begins. Det var en mörkare historia som berättades i ett långsammare tempo och som tog fäste vid den psykologiska aspekten som finns i Batman.
Jag har sett samtliga av dessa filmer på bio och det fanns ingen tvekan om att jag inte skulle se The Dark Knight. Recensionerna har varit smått lysande, filmen har i Göteborg varit utsåld varje kväll och jag har därför inte kommit iväg förrän nu.
Jag var lite orolig när jag hörde att man skulle göra en ny film med Jokern i huvudrollen, då jag egentligen tycker att det är en av de tråkigare skurkarna i Batmans värld.
I Heath Ledgers tolkning var det onödigt, för han är fullkomligt lysande som den mer oberäkneliga kaostörstande och anarkistiske Jokern.

Analys av filmen
Det finns däremot en sak som alltid varit genomgående i Batman och det är att individerna är aldrig själva ansvariga för de incidenter som tidigare drabbat dem och vad de reagerar mot beror oftast på detta. Det är väldigt intressant ur både ett psykologiskt och socialt plan, och det gäller både vår hjälte och dennes antagonister. Däremot är det val de gör och hur de hanterar sina känslor efteråt deras eget beslut. Där de väljer om de ska kämpa för ett bättre samhälle eller istället bekämpa ett sådant som hämnd.
Där skiljer sig Batman Begins och Dark Knight sig något åt, mycket fokus lades på att förklara Batmans psykologiska utveckling i förra filmen, medan Scarecrow hamnade i bakgrunden och framstod som en ganska platt karaktär. Förklaringen i serien är visserligen inte så spännande (han blev mobbad som barn och ville sedan hämnas).
Dark knight är rent visuellt lik sin föregångare, men där en del fokus flyttats från Bruce Wayne (i båda filmerna gestaltade av Christian Bale) till Aaron Eckharts karaktär Harvey Dent, Gotham citys distriktsadvokat och lagens riddare som kämpar för att juridisk väg spränga maffian – medan spränga för Batman har en mindre metaforisk betydelse.
Nu uppstår en viss konkurrens mellan dem då Harvey dejtar Bruces föredetta flickvän Rachel (i denna film spelad av Maggie Gyllenhaal). Men den försvinner (nästan) då Harvey ger uttryck för sin beundran inför Batmans mer handgripliga metoder och Bruce bestämmer sig genast för att stötta Harveys kommande politiska kampanj. Om Rachel kändes malplacerad i förra filmen, så har hon större betydelse här, men fortfarande är Bruce Waynes ego viktigare än henne även om han gärna vill tro något annat. Vilket leder till att hon också väljer Harvey framför Bruce, men det låter betjänten Alfred Bruce slippa att få reda på.

En fallen hjälte
Under filmens gång så ställs också Harvey inför ett liknande öde som så vanligt i denna series värld. Jokern har arrangerat en fälla med hjälp av en delvis korrumperad poliskår där antingen Harvey eller Rachel dör, inför detta dilemma bestämmer sig Batman för att försöka rädda Rachel själv och skickar polisen till Harveys undsättning. Men Jokern har gett honom fel adress och istället möts han av Harley och Batman gör ett försök att rädda honom, men han får svåra brännskador i ansiktet efter explosionen. Polisen når inte fram i tid och Rachel dör, vilket får Harvey att anta karaktären som Two Face i en mer plågad och realistisk tolkning än det överspel vi såg från Tommy Lee Jones i “Batman Forever”.
Det finns inget som är tydligt gott eller ont i Batman, möjligen den äldre polischefen Gordon i så fall som tyvärr blir Two Face måltavla.
Däremot finns det ingen förklaring till Jokerns agerande, i början av filmen säger han: “Whatever doesn’t kill you will only make you stranger…”
Han lämnar två olika förklaringar till sina ärr i ansiktet, men något svar till vad som drivit honom till den psykotiska galning som han är idag finns inte.
Det som är intressant är att både Harvey (i början av filmen) och Jokern fungerar som en ljus och en mörkare spegelbild av Bruce Wayne. Där Harvey är den man som Bruce Wayne skulle kunna (och kanske vill) vara som är accepterad i samhället, medan Jokern får fungera som det avskräckande exemplet som helt förlorat kontrollen och låtit sitt alterego helt tagit över.
I serietidningarna har det angetts två olika förklaringar till Jokerns bakgrund, inga av dem presenteras i den här filmen vilket det gör i Batman från 1989. Det finns helt enkelt ingen anledning och därför kan det inte heller finnas en förklaring till vad som driver Jokern, förutom att han kan och gillar vad han gör.
Kanske är det också vad som är det mest skrämmande.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Saker som jag har köpt:
Saker jag skulle vilja ha: