Google Translate

Om mig:
Mitt namn är Henrik D. Ragnevi, jag är född 1978 och är samordnare och intressepolitisk talesperson för Attention i Göteborg samt ledamot i Riksförbundet och NSPH. Jag är en van debattör och föreläsare när det kommer till psykiatri.
Frågor som intresserar mig är psykiatri, socialförsäkringar arbetsmarknad. Men jag diskuterar gärna andra frågor som den havererade bostadspolitiken med den som har intresse…
Film, TV och mode är stora intressen, jag gillar att pröva nya mörka ölsorter och har en förkärlek för japanska rollspel.
Jag har studerat det mest varierande ämnen, vilket gör att jag kan hantera de flesta publiceringswebbverktyg som finns, peka ut amygdala i hjärnans limbiska system samt vet vad Harris Tweed är i en kvalitetskavaj.
Arkiv

Dör inte föräldrar bara på TV?

En av mina bättre vänner, Thomaz Ransmyr, vars mamma gick bort nyligen har visat mig väldigt känslosamma texter som han skrivit under sin sorgeprocess på sin blogg. Därför tänkte jag publicera en text som bygger på vad jag skrev i dagboksform eller andra funderingar som jag hade under min egen process tiden efter. Med den skillnaden att jag var 20 år då och förmodligen uttryckte mig därefter och knappast kan jämföras med min väns fina texter som han skrivit. Men jag vill inte ändra ett ord utan behålla den autenticitet som ändå finns i texten och hoppas att den kanske kan hjälpa och stödja någon annan.

Jag mår förjävligt, så slapp ni undra och jag slapp ljuga. Overkligt, tänkte jag först. Jag satt bredvid sjukhus sängen, höll henne i handen då läkaren kom in. Han förklarade inget, bara bekräftade att det var den sjukdom de misstänkte. Jag höll om henne och sa att allt skulle bli okej, precis som hon höll om mig när jag var liten. För liten kände jag mig igen. Som om jag var fem och någon ryckt undan marken och jag inte längre visste var jag skulle landa. Läkaren förklarade inte vad sjukdomen innebar och just då tänkte jag att om sjukdomen varit dödlig eller farlig borde han väll sagt något och eftersom han inte sa något borde väl allt bli bra igen.
Mamma hann fylla 40 år. Att se den person som jag alltid sett som den starkaste utav oss, som alltid funnits där för mig tyna bort är det absolut jobbigaste jag upplevt. Trodde jag fram till efter arbetet som visade sig bli tio resor värre än vad jag ens kunnat föreställa mig.

Kanske hade åren satt lite tydligare spår än vad som var normalt på henne. Hade det mörka håret inte fått för många gråa slingor och blicken blivit för matt. Gick hon någonsin upp ur sängen före tolv? Tecknen på att allt inte var som det skulle fanns där, men utbränd är ett av de tillstånd som inte passar in i den svenska idyllen. Amyloidos heter sjukdomen som dödade henne.
En näst intill okänd sjukdom som finns i flera varianter och bara drabbar 20 på miljonen. Sjukdomstiden är vanligen ca: 2 år och förloppet är med 100% dödligt. Men vad annat kan man vänta sig när sjukdomen förstör alla inre organ. Är inte läkarböcker personliga? Känner du inte vilken humanistisk värme som bara strålar ur dem. Hårt som stål, iskallt som krom. Jag är fortfarande förbannad över att läkaren inte brydde sig om att upplysa om detta när han lämnade domen. Det var jävligt hårt att behöva ta reda på detta ensam inne på ett offentligt bibliotek där allas ögon bevakade mig. Åtminstone kändes det så. Detta inträffade en vecka innan jag började trean i gymnasiet, mamma hade då befunnit sig på sjukhuset under nästan hela sommaren medan läkarna tagit mängder med prover.

Många kom att fråga hur det har var med mamma under den korta period som hon hade kvar, ingen frågade om hur jag mådde. När det var som värst bröt jag ihop upptill fyra gånger om dagen. Vet ni hur det känns att ligga på badrumsgolvet och skrika hysteriskt utan ljud. Det är jävligt jobbigt då ens enda motivation är att ta sig fram till spegeln och försäkra sig om att man fortfarande ser någorlunda hel ut på utsidan och att ögonen inte är alltför rödsprängda p.g.a. all sömnbrist.
Hela tiden visste hon hur jag skulle reagera och jag kan inte låta bli att tänka på hur hon kände det då. Det var inte något hon kunde ändra på. Eftersom det var oundvikligt var det inget jag kunde göra. Det visste jag men det hindrade mig inte från att försöka. Om jag bara var där och ansträngde mig till det yttersta så kanske ett mirakel skulle inträffa. Jag tror inte på mirakel och något sådant inträffade inte heller.

Det hade varit tungt att gå upp på morgonen de dagar då jag inte hade tagit sömntabletter kvällen innan. Det var hemskt att ligga vaken på natten och se klockan närma sig tre men inte kunna somna medan tankarna malde inne i huvudet utan att jag kunde stänga av. Svårt att behöva grina utan att bli tröstad, svårt att grina med vetskapen om att stora, tuffa killar inte gråter.
Tanken på att jag kanske skulle hoppa av sista året slog mig flera gånger, men att gå ensam hemma och ständigt bli påmind om att mamma var döende hade väl inte varit bättre?
Skolan blev det enda stället där jag slapp ifrån ångesten som jag bar på. Ängslan som gnagde på mina ben. Jag kunde spela “lycklig” om även för bara några timmar. Jag vet inte, men om det inte hade varit för skolan hade jag blivit galen.
Jag åtog mig att göra allt som jag kom över, desperat att hela tiden sysselsätta mig med något. Under dagarna arbetade jag tills skolan stängde. I den mån jag kunde och orkade fortsatte jag hemma.
Jag blev rädd för att gå hem, för där hann verkligheten ikapp mig. Där tog energin slut. Vissa dagar kom jag hem, sjönk ner i fåtöljen, drack lite kaffe, så trött att jag inte ens orkade sitta upp ordentligt. Vid sådana här tillfällen kände jag mig så misslyckad. Jag kunde börja grina för småsaker, den ena kraschen avlöste den andra. Jag kan inte förstå, trots att det egentligen inte var särskilt längesedan, att jag orkade under hela hösten.

Naturligtvis ringde jag henne för att jag ville tala med henne, något som jag fortfarande vill men som inte går. Det var inte alltid jag hade något att säga, men vi kunde tala om det mesta. Det var något vi alltid hade gjort och det är det jag saknar mest. Då jag flyttade hemifrån ringde vi varandra varje dag och på något sätt kändes det naturligt att vi också sa farväl till varandra i telefonen, som om det hade varit förutbestämt.
Jag hade ringt och frågat om några DV band som jag glömt kvar som jag skulle ha för videoproduktionen i skolan. Jag ville visa dem för att se om hon tyckte att de små banden var lika fascinerande som jag tyckte. Jag hade glömt dem då jag gick därifrån och eftersom innehållet var en film som vi höll på med i skolan ville jag inte bli av med dem. Jag frågade om banden.
“De ligger här”, svarade hon. Rösten var svag eftersom hon blivit mycket sämre under den senaste veckan. Det hade varit jobbigt att besöka henne, eftersom det är svårt att se den person som man älskar mest brytas ner. Jag minns fortfarande den svaga doften av urin inne i sjukhusrummet, hennes grå- bleka ansikte och de smala armarna då hon kramade om mig.
Luren räcktes över till min äldsta moster som förklarade att hon skulle ge banden till min morfar och att jag skulle ha dem då han kom hem. Jag bad om att få tala med mamma igen, men kan nu inte minnas vad jag sa men jag avslutade med att jag älskar dig mamma. Jag hade svårt att säga det sista utan att bryta mig men jag hade börjat säga det varje gång jag talade med henne. Eftersom jag inte visste om det var sista gången och jag ville att hon helt säkert skulle veta. Hon svarade:
“Jag älskar dig, gubben.” Hon kallade mig fortfarande för gubben, trots att jag började bli rätt stor nu. Hon ansträngde sig för att få fram orden.
“Hej då”, svarade jag, inte utan att det kunde höras att jag var nära gråten.
“Hej…” sa hon innan luren lades på. Sista gången. Det var Hej hon sa, inte farväl men dock ett avsked. Jag kände inte på mig när hon dog, även fast vi stod varandra så nära att jag inte kunde känna mig komplett utan henne. Fast av en slump hade jag råkat ställa veckarklockan på exakt det klockslag hon dog. Därför var jag vaken då morfar ringde och meddelade mig vad som hänt.
Jag började inte förrän sent den dagen och på sätt och vis så förstod jag vad som hade hänt då han ringde. Jag hoppas att det sista alla barn får höra från sina föräldrar att de älskade dem då de skiljs från varandra den sista gången.

Egentligen trodde jag aldrig att hon skulle dö, det gick inte upp för mig förrän jag stod inne på MQ och testade en svart kavaj som såldes ut under mellandagsrean. Det var nästan omedvetet jag hade letat efter en svart kavaj, för vilket tillfälle var outtalat. Detta stycke är egentligen inte viktigt men det hade en viss betydelse, om inte annat så säger det ganska mycket om hur ologiskt jag kan resonera.
Jag hade tillsammans med min morfar kollat på kavajer utan att egentligen kunnat hitta något i flera butiker tidigare under dagen… Den här var nedsatt till under halva ordinariepriset. Vilket fortfarande gjorde den för dyr i inköp med tanke på min ekonomi. Svepskälet var att jag skulle ha en kavaj till studenten och av någon anledning var det bara svarta kavajer som jag provade.
Detta tyckte jag inte först var så konstigt eftersom jag alltid gillat svart bättre än grått eller marinblått. Jag tog på mig kavajen och den passade perfekt, vilket både expediten och till och med andra kunder i affären påpekade. Eftersom jag är lång och ganska smal har jag svårt att hitta kläder som passar och inte ser för stora ut.
Det är inte förrän morfar undrar ifall jag ska köpa den som jag inser, herregud om jag köper denna så är det den jag kommer ha på mig på begravningen. Så då skulle hon faktiskt dö, annars skulle jag aldrig fått köpa en sån dyr kavaj alldeles efter jul som var den perioden då jag hade minst med pengar.
Jag hade på mig den svarta kavajen ihop med ett par svarta byxor som jag köpt separat den dagen i Februari då jag gick efter den vita kistan mot hennes sista viloplats. Jag hade också, månaden innan hon dog, visat henne kavajen då jag hade den på mig på sjukhuset.
Utan att hon sa det så tror jag att hon visste att det var den jag skulle ha på hennes begravning. Även fast jag i det ögonblicket sa att den var till studenten. På sätt och vis så känns det som om hon ändå fick se hur jag skulle se ut den dagen jag gick ur skolan på min examen. Det var viktigt för mig.

Veckorna innan skolan faktiskt skulle sluta var en svår tid eftersom det så starkt påminde mig om att hon var borta, jag minns hur hon alltid tidigare pratat om hur det skulle vara när jag gick ur gymnasiet. Att hon nu inte skulle vara med gjorde mig arg, ledsen, besviken.
”Men, mamma jag älskade dig. Hur f-n kan du bara dö ifrån mig så där.”
Tanken slog mig flera gånger.
”Hur kunde du bara överge mig efter allt som jag gjort för dig.”
Vad hade jag gjort för fel, jag kunde aldrig svara på det för jag hade ju egentligen inte gjort något fel. Allt jag hade gjort under hela mitt liv hade varit för hennes skull, för att hon skulle känna sig stolt över mig. För att jag behövda känna att hon var stolt över mig.
Hon hade bett mig sluta fokusera på vems fel det var men tanken fanns alltid där. Jag har alltid trott att jag likt katten alltid landar på fötter, men nu känner jag mig inte lika säker längre. När mamma dog fanns det ingen som höll om mig och sa att allt skulle bli bra igen. Ibland önskar jag att jag bara behövde svälja ned en Zoloft med lite vatten för att allt sedan ska perfektioneras till det bättre. Jag förlorade en stor del av mig själv då jag förlorade henne…

Efteråt önskade jag att jag hade förlåtit henne, önskat att jag sagt det till henne. Förlåtit mamma för att hon tvingat mig flytta med till huset i villakvarteret där jag aldrig ville bo. (Villakvarteret, det låter faktiskt nästan som ett skälsord.) Men jag kunde inte utan jag grät fram hur mycket jag behövde henne, inte kunde leva utan att ha henne där men jag förlät henne inte.
Mjukt lade hon sin arm runt mig och kramade mig, hon hade inte mer än knappt två dygn kvar. På de mest tafatta sätt försökte jag stoppa tiden men hon var döende och jag borde ha förlåtit henne.
Jag hade följt med frivillig ändå, jag hade följt mamma över allt annars och jag önskade att jag kunde följa med henne dit hon var på väg nu. Jag avskydde att se henne sjuk och stanken av rummet äcklade mig. Innanför mina ögon slutade jag aldrig hoppas på att den bilden jag hade; den aktiva och lyckliga mamman skulle komma tillbaka. Under den sista tiden förstod jag egentligen att det aldrig skulle bli så, men ville inte ta in det. Vet aldrig om jag någonsin helt kan sluta hoppas att jag faktiskt en gång vänder mig om och hon faktiskt står där.
Jag förlät henne aldrig men jag tror inte att hon ville det, för ett förlåtande hade inte varit uppriktigt menat och hon hade aldrig bett om ursäkt. Ändå tror jag emotionellt sett att huset dödade henne.
Ironiskt nog behöll det henne, en lång tid efter begravningen såg huset ut som om det väntade på att hon skulle komma tillbaka hem. I Garderoben hängde hennes kläder och i badrummet kunde jag fortfarande känna doften av hennes parfym, Elizabeth Tailor White diamonds. Om jag hade öppnat badrumsskåpet hade jag sett alla hennes flaskor och burkar med hygienartiklar och kanske till och med kunnat hitta flaskan med parfym. Allt stod där, orört.
Hennes böcker stod i bokhyllorna och skulle antagligen samla damm under flera år utan att någon tog ner någon av dem och läste i den. Jag kommer aldrig glömma hur mamma alltid satt i den vänstra delen av soffan ätandes jordnötter med en bok i händerna. Jag kunde sätta mig bredvid henne och masserade hennes fötter och äta upp hennes jordnötter. Prata med henne så hon kom av sig i boken.
Jag vill minas att jag i någon undersökning har läst att ungdomar bara pratar med sina föräldrar i två minuter per dag. Jag talade med henne mer och om det mesta. Jag behövde det på samma sätt som hon pratade med mig. Vi hade samma humor och skrattade åt samma skämt. Nu i efterhand skulle jag ge bort allt jag äger och har bara för att få prata med henne en halvtimme igen.
Bara att få diskutera en bok jag läst tillsammans med henne, egentligen har alla recensioner jag har skrivit varit tillägnade henne. På sätt och vis har allt jag gjort varit för hennes skull. Kanske jag inte ansträngde mig tillräckligt. Kanske kunde jag ha stoppat tiden? Är det därför jag saknar motivationen idag, för att jag inte har henne bredvid mig. Varför kunde jag inte stoppa tiden, jag ville ju så mycket.

Jag minns den sista julen ihop med mamma. Hon hade inte ens två månader kvar av sitt liv men det visste jag inte då. Jag trodde att vi hade mer tid tillsammans men det var vid jul jag för första gången gav upp hoppet om att jag skulle kunna rädda henne.
Det skedde inne i hennes sovrum, hon låg på vattensängens vänstra sida. Jag satt på knä på golvet bredvid henne, ute i soffan tidigare under dagen hade hon sagt att så länge det finns liv finns det hopp men nu var hon trött och mådde illa, kanske hade hon ont men det nekade hon till då jag frågade. Jag undrade om hon var nöjd med sin julklapp, jag visste inte vad jag skulle ge henne så hon fick två flaskor hudkräm eftersom hon klagade så ofta över torr hy. Jag började tala om hennes sjukdom, trots att hon nekade att hon hade ont så ville hon att jag skulle massera hennes fötter, det hjälpte henne slappna av och jag tror att det minskade obehaget. Jag flyttade mig ner till sänggaveln, hennes fötter var inte då så svullna, det minns jag. Då sa hon plötsligt:
”Åh gubben, jag vill inte leva så här.”
Naturligtvis svarade jag hur mycket jag behövde henne och älskade henne men jag förstod vad hon menade, att hon var tvungen att förödmjukas, ta emot all hjälp och se så sjuk ut.
Detta var inte hennes roll och jag visste inte vad jag skulle göra. Så jag satt där masserade hennes fötter och berättade hur viktig hon var för mig medan jag började gråta. Min lillasyster som bara var två år kom in i rummet, jag har aldrig tidigare gråtit på en julafton, nu är jag säker på att jag kommer göra det varje år. Hon kom fram till mig, jag försökte torka ögonen, hon såg på mig och det fanns en medkänsla i blicken.
”Hon är väldigt förstående när man gråter.” Sa mamma.
”Är hon?” frågade jag.
Min syster lade handen på min kind och undrade varför jag var ledsen
”Hon vill trösta dig.” Svarade hon.
Jag kramade om henne och sa att jag var så ledsen för att mamma var sjuk eller jag försökte säga det men fick inte fram orden så mamma hjälpte mig. Hon kramade mig tillbaka, jag flyttade oss till sängkanten och mamma lade armen om oss. Gud jag var så rädd för att förlora henne, fast det var först nu jag insåg att vart det bar iväg, jag visste inte då hur snart det skulle ske.

Vid ett senare tillfälle på sjukhuset talade vi om att hon skulle dö och mamma sa då att hon visste att bägge mina mostrar skulle hjälpa mig och hur lugn det gjorde henne. Men jag vet att hon var mer orolig för mig än vad hon gav sken av.
”Jag vill att du om några år, eller in emellan då det blir tillfälle berättar för dina yngsta syskon om mig och vem jag var för de kommer inte komma ihåg mig på samma sätt.” Förklarade hon för mig.
Jag lovade henne att jag skulle göra det och tillsammans med dem har jag tittat på kort med oss på under semestern, när vi är på badstranden eller då vi har kalas när någon har fyllt.
Jag har letat efter en bild med mig och mamma tillsammans utan att kunna hittat någon bra, för det var oftast antingen jag eller hon som höll i kameran. Av en slump hittade jag en ironiskt nog en gruppbild då vi står bredvid varandra på en kyrkogård för min mormors gravsättning. Jag kan inte ens minnas att denna bilden blev tagen då, men det är flera år sedan nu.
Det är dock ganska svårt att prata om mamma på ett naturligt sätt, det var alltid så lätt att prata med henne och det saknar jag. Jag var rädd för att förlora kontakten med min familj då hon dog och jag nämnde det för henne och en av de saker som jag saknar mest är att då jag pratade med henne i telefonen berättade hon alltid vad mina yngsta syskon sagt om mig eller vad de hade gjort. Det gör aldrig min styvfar och det gör att jag känner mig utanför. Men varje gång jag hälsar på dem så vet jag att mina yngsta syskon avgudar mig.
Jag firade inte nyår med dem trots att mamma var hemma, jag orkade inte, jag ångrar att jag inte var med. Jag såg att det var ett meddelande på mitt telefonsvar då jag kom hem: Det var mamma, hon sa:
”Hej! Det är mamma, jag ville bara önska ett gott nytt år. Du var inte hemma, ring men inte försent.” Meddelandet hade tagits emot alldeles efter tolv och jag hade precis missat samtalet så jag ringde upp och fick talat med henne.
“Gott nytt år, mamma!” Sa jag till henne då hon fick luren
“Gott nytt år Gubben!” Svarade hon mig.
“Så du orkade vara uppe till över tolvslaget i alla fall?”
“Ja, jag fick hjälp upp, jag har legat i sängen hela kvällen och ska lägga mig och sova igen men de andra har varit ute och skjutit raketer.”
Vi avslutade samtalet med att säga hur mycket vi älskade varandra och jag sa att jag önskade att jag varit med där ute. Nu i efterhand önskar jag verkligen att jag varit det. Fast jag har aldrig sett nyår som speciellt viktigt.

Jag arbetade väldigt hårt i skolan månaderna efter mammas död, jag minns hur stolt hon hade varit då jag hade visat henne i slutet av höstterminen en lapp från läraren att jag fått MVG i mediekommunikation. Hon var stolt över mig och hon hade varit stolt över mig på examen.
Jag talade med min psykiatrier om hur det hade varit om hon levt och varit med mig den dagen, jag tittade ändå efter henne och jag tror att om hon hade varit där så hade hon haft på sig en vit kavajliknande jacka utanpå ett grått linne och en vit kjol. Sedan hade hon haft skor med så låga klackar att man knappast kunnat kalla dem för högklackade, men det hade varit så typiskt henne.
Jag vet att hon hade kramat om mig och just i det tillfället skulle hon se lycklig ut och det hade känts så bra att veta att hon var stolt över mig. När jag tänker på min examen så är det nästan som om hon var där. Som om jag drömt in henne i mitt minne.
Att jag fortsatte att anstränga mig de sista månaderna i skolan berodde på att det gav mig ett miljöbyte. Jag behövde inte tänka på mammas död hela tiden. När jag kom hem på eftermiddagarna eller kvällarna eftersom jag brukade stanna tills lokalerna stängdes så kom allt tillbaka.

Den morgonen mamma dog skulle jag börja senare i skolan. Min väckarklocka brukar jag alltid ställa så att den ringde 06:35 eftersom det var den tiden jag behövde gå upp om jag skulle komma i tid. Att det var just den tiden berodde på att den inte gick att ställa klockan helt exakt på halv sju och den fick hellre ringa fem över halv än fem i halv.
Under kvällen hade jag glömt vrida fram klockan så den stod fortfarande på samma tidpunkt som det klockslag då hon dog. Jag vaknade upp till en ny dag och hon var borta för alltid. Jag kände inte när hon dog, jag har tidigare trott att om personer står varandra nära så känner man då den andre dör eftersom en bit av en själv dör med den personen.
Jag kände inte att mamma dog, det var väckarklockan som väckte mig och inte hennes själ som besökte min lägenhet.
Ett par minuter i sju ringde morfar. Då visste jag, visst ibland glömde han att jag inte skulle upp och ringde och väckte mig i alla fall men detta hade varit bland det sista jag sagt till honom innan jag gick upp till mig.
Jag svarade och hörde hans sammanbitna röst:
“Kom ner.”
“Nej, vad är det? Hade jag svarat honom men jag visste ju redan.”
“Om du kommer ner så ska jag berätta.”
“Nej, säg det nu istället.” Jag visste nu att hon var död men jag var inte helt säker och då svarade morfar.
“Det är slut, hon är …paus… sedan fem över halv sju i morse.”
Men just i detta ögonblick då jag fick det bekräftat så spreds det ett lugn, skapad av kaos och chock i kroppen. Jag kände mig lättad över hennes död och kanske var det en känsla av att det äntligen var över, hon behövde inte vara sjuk längre. Det var en känsla som varade i två dagar innan den försvan och jag förstod att sorgearbetet skulle börja. Men hon var borta för alltid och det var obegripbart.

Det har gått ett år, hela Januari kändes hemskt, det var svårt att sova och mardrömmarna jagade mig. Jag var en annan person och kände mig inte som mig själv. Allt påminde om henne och det kändes som att återuppleva tiden innan hennes död igen.
Jag gick förbi sjukhuset och svängde in eftersom jag hade tänkt besöka henne, lekte med tanken om jag befann mig på samma plats där hon dog ett år senare skulle hon vara där då?
Skulle jag få se hennes själ, skulle hon besöka mig. Mamma jag vill ha dig här…
Jag tände ett ljus samma tidpunkt hon hade dött på ettårsdagen, det kändes fint och på kvällen då jag kom hem från kursen fick det brinna tills det brann ner. Dagarna fram tills hennes död hade varit hemska men känslan av att ha klarat ett år var ändå positiv, eftersom det betydde att jag skulle klara fler år också.

Jag vet inte hur många gånger jag har gråtit utan att någon tröstade mig. Jag gråter fortfarande och ofta, jag kan tänka på henne och det gör så ont. Jag hade varit beredd att dö för henne då hon var i livet och jag undrade om jag tog livet av mig skulle jag då få träffa henne. Kunde det inte bara få finnas ett liv efter detta så jag åtminstone fick se henne igen.
Men ändå så visste jag att jag aldrig skulle få se henne igen. Men ”aldrig” kändes bara så länge. Jag har nog aldrig trott på ett liv efter döden, snarare önskat att det vore så men aldrig trott.
Framför kistan som hade sänkts ner i graven hade prästen sagt:
“Ty herre, detta är din sista viloplats till återuppståndelsedagens morgon.” Just då ville jag verkligen tro på vad han sade. För det betydde ändå att jag skulle få träffa henne igen. Kanske var det så att hon bara befann sig i ett väntrum för att denna värld snart skulle gå under för att Gud sedan skulle kunna döma oss, både levande och döda för att kunna skapa en ny, bättre värld för oss människor. Kunde inte denna värld redan existera, kunde jag inte vara där med mamma redan nu.
Jag önskade faktiskt att det var så, uppenbarelseboken är det kapitel som alltid har fascinerat mig mest i bibeln.
Då jag släppte ned rosen i graven och min yngsta brors teckning oroade jag mig för att råka kasta ned min näsduk eller att själv trilla i. Det gjorde jag inte och egentligen kunde jag ju inte tro på Prästen heller eftersom jag visste bättre. Jag önskar att jag inte alltid hade varit så intelligent som jag faktiskt kan vara.

Så länge det finns liv finns det hopp hade mamma sagt till mig för att trösta mig under den sista julen tillsammans.
Att se min familj i kyrkan och veta att den medlem som saknades låg i en vit kista bara ett par meter därifrån kändes ungefär som att ha förlorat ett ben. Eftersom ett ben inte växer ut igen och på samma sätt skulle inte mamma gå att ersätta. Hon som hade haft så mycket liv i sig ut i bara fingertopparna var nu borta och så var hoppet.
Min yngste lillebror ville inte att jag skulle hålla armen runt honom i kyrkan, på sjukhuset inne i ”det sista rummet” hade han suttit i mitt knä på det vänstra benet medan min näst yngste lillebror satt på det högra. Min moster hade försökt trösta honom då han grät, han hade skakat då hon höll armen runt honom.
Den yngste av mina bröder hade inte börjat gråta förrän den andre hade gjort det och tårarna rann ner från hans kinder. Jag är övertygad om att han förstod att mamma var död, jag fick honom att röra hennes livlösa hand och viskade att hon hade älskat honom jättemycket. Han hade böjt sig framåt och vred ansiktet så jag inte fick se honom men jag kunde känna hans tårar falla mot min hand.
Jag hade kramat mamma kvällen inan jag gick och hon hade varit så vek men ändå vid liv. När jag kramade hennes kropp någon timme efter hennes död så var det utan svar och det kändes hemskt. Jag har alltid varit rädd för lik men samtidigt var det mamma men ändå inte. Döda ser ut som skyltdockor som försöker se ut som människor men misslyckats så katastrofalt någon stans på vägen att resultatet blir fruktansvärt.
Då jag gick ut med min yngste bror så sa jag till honom att vinka hej då till mamma. Han vinkade och sa med sin gråtna röst ”Hej då, mamma” och jag kände som att det fanns ingenting jag kunde göra. Han var då fem år gammal.

Jag drömmer fortfarande om henne, väldigt ofta till och med. I de senaste drömmarna jag har haft om henne har hon varit döende eller jag har varit medvetande om att hon snart ska dö. De har varit så verkliga och jag har vaknat till varenda gång efteråt. Det har runnit mycket vatten under broarna sedan hon dog men minnet förföljer mig fortfarande.
I en del av drömmarna har hon kommit tillbaks från döden. I en dröm grävde jag upp hennes grav för att hon hade blivit levande begravd… De har varit så jäkla realistiska att jag fått svårt att andas.
När jag var liten så trodde jag att min styvfar ville mörda mig för att bli av med mig så han kunde elimenera det störande elementet och få den perfekta kärnfamiljen. Jag drömde mardrömmar om det hela tiden. Hur han tvingade ner mig i en tunna som han skulle dumpa i havet och jag skulle dö instängd i den där tunnan. Jag hade sådan ångest i sju, åtta-års åldern att jag vågade inte vara hemma med honom ensam och ingen förstod, jag kunde ju inte säga något för alla hade trott att jag var galen…
I drömmarna nu är han skyldig till mammas död, även om hon ännu inte dött i drömmen. Fuck, jag har så svårt att sova och inga insomningstabletter kvar…
Varför vill ingen rädda mig… ?

Mamma, jag älskar dig verkligen. Jag skriver inte älskade, det hade kanske varit rätt gramatiskt men fel emotionellt eftersom jag fortfarande älskar dig. Det kommer jag alltid att göra.
I hennes dödsannons skrev jag: “Det värsta med döden är inte människan vi har förlorat utan att vi blir kvar, ensamma med våra minnen.”

Din äldste son.

3 kommentarer till Dör inte föräldrar bara på TV?

  • majsan67 skriver:

    henrik….. jag har inga ord.

    Kan inte skriva så mycket. Jag blev oerhört tagen, o gripen av det du skrivit.

    Vilken enorm styrka, och närvaro du hade med dina syskon.

    Och vad vackert du skriver om din mamma.

    Massa kramar till dig….

  • Ewa S skriver:

    Vad fattigt det blir alla ord man skulle vilja skriva. Men om jag berättar för dig att jag lipade som en stucken gris när jag läste det så säger det ändå något. Du är ett år yngre än min äldste son.

  • trollhare skriver:

    Hade svårt att gå förbi utan att lämna en kram, även om det känns otillräckligt och NT…

    Ska inte påstå att jag vet hur det är, det vore lögn. Jag tror att det är den utdragna döden som är mycket jobbigare än den plötsliga. När min pappa blev sjuk och en del undrade om han skulle överleva så kände jag iaf att det var bra att det var dagar det handlade om i så fall, möjligen veckor. Fast han överlevde, och det är skillnaden.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Saker som jag har köpt:
Saker jag skulle vilja ha: