Google Translate

Om mig:
Mitt namn är Henrik D. Ragnevi, jag är född 1978 och är samordnare och intressepolitisk talesperson för Attention i Göteborg samt ledamot i Riksförbundet och NSPH. Jag är en van debattör och föreläsare när det kommer till psykiatri.
Frågor som intresserar mig är psykiatri, socialförsäkringar arbetsmarknad. Men jag diskuterar gärna andra frågor som den havererade bostadspolitiken med den som har intresse…
Film, TV och mode är stora intressen, jag gillar att pröva nya mörka ölsorter och har en förkärlek för japanska rollspel.
Jag har studerat det mest varierande ämnen, vilket gör att jag kan hantera de flesta publiceringswebbverktyg som finns, peka ut amygdala i hjärnans limbiska system samt vet vad Harris Tweed är i en kvalitetskavaj.
Arkiv

Richard Sahlin om svårigheterna på arbetsmarknaden för funktionshindrade

En bekant till mig, Richard Sahlin medverkade i dagens SvD, min oro över att han skulle kritisera Juridiska fackulteten alltför hårt och att han skulle bli av med jobbet var överdriven, utan Richard visade upp sin mest diplomatiska sida samtidigt som han visar på hur han har kämpat genom grundskolan, gymnasiet, sin juridiska utbildning och doktorandstudier.
Juristutbildningen är känd som en av landets tuffaste utbildningar, med extrema krav, hård konkurrens mellan studenterna och därmed en tuff social miljö.
Men Richard genomförde utbildningen och påbörjade sedan doktorandstudierna, jag lärde känna honom när han var i slutfasen av denna utbildning och medverkade på hans disputation.
I artikeln beskriver journalisten hur Richard dunkar en knuten näve i handflatan, ett tecken som betyder kämpa. Han berättar också via sin tolk att han måste få meningsfulla arbetsuppgifter och fler undervisningstimmar för att kunna meritera sig. Nu sitter han mest ensam på sitt arbetsrum med sin forskning.
Det är egentligen förjävligt att tolkkostnader ska bekostas av arbetsgivaren, det är egentligen förvånande att en så stor andel döva har arbete överhuvudtaget, med tanke på hur uselt systemet med dagens lönebidrag är.
Och varken LO, TCO eller Saco gör något för att påverka i den frågan, för de tre stora fackliga organisationerna är det som om funktionshindrade inte ens ska finnas på arbetsmarknaden, förvisso är det lika uselt bland näringslivets organisationer… Sedan har vi en regering som förvisso lyfter frågan, men som inte har någon som helst förståelse för problembilden.

Tyvärr Richard, det är nog rätt kört för dig, och för oss andra med funktionshinder, i det här landet…

18 kommentarer till Richard Sahlin om svårigheterna på arbetsmarknaden för funktionshindrade

  • Axel Skough skriver:

    Det är faktiskt inte kostnaderna eller diverse “hjälpinsatser” som är problemet. Kanske i Richards fall, men inte generellt.

    Grundproblemet är mycket väl belyst i utredningen SOU 2003:95, “Arbetskraft” (Lönebidragsutredningen) och handlar om attityder och förhållningssätt. Galenskaperna beror på felaktig fokusering helt enkelt.

    Riksrevisionen har också tittat på detta, en utmärkt belysande rapport är RiR 2007:24, “Utanförskap på arbetsmarknaden”. Här synliggörs mycket väl Länsarbetsnämndernas felfokusering och brister i samband med handläggningen av ärenden rörande lönebidrag för funktionshindrade.

    Synsättet och fokuseringen är helt felaktig, även hos dessa handläggare.

    Beträffande mänskliga rättigheter för funktionshindrade är detta fäst i en konvention hos FN som ratificerats vid 61:a generalförsamlingen (mars 2007).
    Man kan titta på Socialdepartementets skrivelse, Ds 2008:23, “FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning” i saken.

    Men grundproblemet ligger inte hos den funktionshindrade utan hos omgivningen i form av brister orsakade av felaktig fokusering, psykologiskt kallas detta för rationalisering – man blundar för kärnfrågan och fokuserar på ovidkommande saker!

    Det är helt utmärkt att Rickard fokuserar på offentlig rätt – jag är mycket intresserad!

  • Maria skriver:

    Ett av problemen är att det inte finns tillräckligt med tolkar.
    /Maria

  • Jag kan inte komma på något yrke där tolk inte skulle krävas för flera av arbetsmomenten för Richard. Eller något arbete där anpassning inte måste ske.

    Det kan inte du heller, eftersom du inte nämner vare sig ett enda yrke, organisation eller företag som Richard skulle kunna vända sig till.

    Sedan så kan man ju se det som att döva faktiskt skapar arbetstillfällen för dem som arbetar som tolkar.

    Tolk är en rimlig anpassning av arbetet. Det som är orimligt är att begära att arbetsgivaren ska betala för denne.

    Alternativet är faktiskt förtidspension, för det kommer inte finnas något företag som kommer anställa Richard eller några andra hörselskadade om de måste betala för tolkkostnaderna.

  • Anders skriver:

    Henriks logik undflyr mig.

    “Alla som studerar till ekonomer, [och] kommer aldrig kunna få ett arbete som det efter examen” – de får ju (i så fall) en brysk återkoppling från verkligheten, om de inte får ett jobb som motsvarar den utbildning, som de oklokt nog har valt.

    Ingen hindrar dem (eller vill hindra dem) från att utbilda sig – de väljer sin egen utbildning på EGEN RISK. De betalar sedan SJÄLVA ett pris för sin okloka livsplanering, om de inte får ett arbete efter examen, som motsvarar den utbildning som de har valt.

    Ingen (inte ens Henrik verkar det som) kräver, att en arbetsgivare måste anställa dem, när de väl har utbildat sig.

    Detta är helt analogt med att Richard har valt sin utbildning på egen risk.

    Men här kräver Henrik tvärtom, att juridiska fakulteten skall anställa Richard, trots att han inte kan utföra en del av arbetet.

    —–

    Det är inte troligt, att Richards enda alternativ är, 1. undervisa i juridik via en tolk eller 2. bli förtidspensionerad alt. hemlös, yrkeskriminell eller tiggare. Så otroligt oflexibel torde ingen människa vara. Att hävda att detta är Richards enda alternativ, det framstår faktiskt som ganska barnsligt.

    Om Richard är så enastående som Henrik gör gällande, då är Richard rimligen förmögen att se fler alternativ som möjliga.

  • Men tolk är väl i allra högsta grad en rimlig anpassning?
    En orimlig lösning och anpassning hade varit att kräva att alla runt Richard skulle lära sig teckenspråk.

    Det står i texten ovan som Maria Larsson skrivit under att man ska ta tillvara funktionshindrades kunskaper.

    Jag tror att Richard trodde att ett yrke som forskare med mycket eget arbete och ansvar skulle passa honom.
    Ser man på resultatet har ju det fungerat också, det är bara problemet att undervisa som inte fungerar.

    Tittar man på övriga universitetsvärlden så finns det otroligt många som undervisar, fast de är helt usla pedagoger och som främst borde hålla sig till forskning. Och dessa personer kan inte skylla på något funktionshinder att de inte klarar av att undervisa.
    Det vet jag inte minst från min egen utbildning, men det har inte hindrat dem från att få arbete.

    Det kanske är kravet på att undervisa som det är fel på.

    Men vad tycker du att döva personer ska arbeta med? Jag kan inte komma på ett enda yrke som inte kräver att du måste kunna kommunicera. Även på enklare arbeten som t.ex. på lager krävs det att du snabbt kan ta en order, det krävs också att du hör för att du inte ska riskera att skada dig.

    Så vad är det för livsplanering han ska göra? Planera inför ett liv som förtidspensionerad.
    Eller kanske som hemlös, yrkeskriminell eller tiggare?

    Förövrigt så fattar också många icke-funktionshindrade helt idiotiska beslut. Titta bara på alla som studerar till ekonomer, de kommer aldrig kunna få ett arbete som det efter examen.
    Men dem vill aldrig någon hindra… Det är bara funktionshindrades möjligheter som ska strypas.

  • Anders skriver:

    Jag har inte talat om en offermentalitet – utan att man gör anspråk på att vara ett offer för något – “diskriminerad” – om man inte får det man vill ha.

    Att inte få som man vill betraktas tydligen som synonymt med att man är “diskriminerad”.

    Genom att åberopa “diskriminering”, så försöker allt fler personer (med de mest skiftande skäl, jag syftar ingalunda enbart och kanske inte ens främst på funktionshindrade) att tilltvinga sig det som de vill ha.

    Frågan är, om man kan tvinga en arbetsgivare att anställa någon. Och i detta specifika fallet om det räcker att man är döv för att med medias hjälp kunna tvinga till sig en tjänst.

    Jag kan, som sagt, inte se, att det ens i den text som hälsovårdsministern Maria Larsson skrivit under stipuleras, att specifikt de som är diagnosticerade som funktionshindrade skulle (till skillnad från alla andra människor) vara undantagna från att ta hänsyn till sin egen förmåga, när de gör sin livsplanering.

    “Reasonable accommodation” means necessary and appropriate modification and adjustments not imposing a disproportionate or undue burden, where needed in a particular case, to ensure to persons with disabilities the enjoyment or exercise on an equal basis with others of all human rights and fundamental freedoms;”

    Det är varken en “human right” eller en “fundamental freedom” att undervisa i juridik.

    Det skulle vara intressant att få en motivering till, varför specifikt de som är diagnosticerade som funktionshindrade skulle (till skillnad från alla andra människor) vara undantagna från att ta hänsyn till sin egen förmåga, när de gör sin livsplanering.

  • Fast nu fanns det inte så mycket av offermentalitet i artikeln om Richard, tvärt om tycker jag han framstår som en väldigt stark individ som kämpat hårt.

    Men det är en vanlig metod att försöka förminska funktionshindrade genom att utpeka dem som “offer”.

    Bland annat detta har Äldre och hälsovårdsministern Maria Larsson skrivit under att Sverige ska ställa sig bakom:

    “iii) om att främja erkännande av färdigheter, meriter och förmågor hos personer med funktionshinder samt av deras bidrag på arbetsplatserna och på arbetsmarknaden.”

    Konventionen undertecknades den 30 mars förra året.

    Richard begär inte att samtliga studenter ska lära sig teckenspråk så han ska undervisa. Det han ber om är att han ska få en tolk som översätter hans teckenspråk. Jag tycker knappast att det är orimligt…

    En annan lösning skulle kunna vara att man lät Richard slippa undervisa, utan att han fick hålla på med forskning istället och att han anställdes som Docent.

    Richard har skrivit två gedigna böcker: “Diskrimineringsskydd för personer med funktionshinder inom utbildningsområdet: en offentligrättslig studie” samt Diskrimineringsskydd & rättigheter. Lägg där till publicerade artiklar, rapporter och internationell forskning.

    Det som hindrar honom från att bli Docent är just att han inte kan föreläsa för studenter.

  • Anders skriver:

    Till Anders2

    Tack för uppmärksammandet av den nyligen undertecknade texten.

    http://www.un.org/esa/socdev/enable/rights/convtexte.htm#convtext

    Men jag kan inte se, att det ens i denna text stipuleras, att specifikt de som är diagnosticerade som funktionshindrade skulle (till skillnad från alla andra människor) vara undantagna från att ta hänsyn till sin egen förmåga, när de gör sin livsplanering.

    “Reasonable accommodation” means necessary and appropriate modification and adjustments not imposing a disproportionate or undue burden, where needed in a particular case, to ensure to persons with disabilities the enjoyment or exercise on an equal basis with others of all human rights and fundamental freedoms;”

    Det är varken en “human right” eller en “fundamental freedom” att undervisa i juridik.

    Det finns en tänkvärd nätkommentar i SvD, som påpekar, att

    Sverige har utvecklats till ett samhälle, där man får makt genom att göra anspråk på att vara ett offer.

  • Ann skriver:

    Jo, jag vill påstå att man väljer sitt yrke, redan i grundskolan till och med. Alla människor har begränsningar i någon form, beroende på sammanhang. För en enskild individ med funktionshinder blir det däremot mer påtagligt först och främst med tanke på yrkesval och grundutbildning, fortsatta studier och så vidare. Hur påtagligt funktionshindret är, begränsar urvalet i yrkeslivet. Och nej vi lever visserligen i en marknadsekonomi, men det är till syvende och sist kompetens, erfarenhet och kunnandet som skall vara avgörande i anställningsförfarandet. Tyvärr visar undersökningar att många med funktionshinder inte ens kommer så långt som till en anställningsintervju, de förpassas till den anpassade arbetsmarknaden. Det krävs attitydförändringar och fram för allt förmåga att inte se till stereotypa föreställningar vad ett funktionshinder innebär. Det går inte att göra generaliseringar. Ett funktionshinder innebär begränsningar och svårigheter på skilda sätt för olika personer. Acceptans och förmåga till att vilja lösa situationen borde i Richard Sahlins fall vara den springande punkten. Om arbetsgivaren verkligen velat lösa situationen hade han också gjort det.

  • Anders skriver:

    Anders, du har fel märker jag .
    “sverige har mycket aktivt medverkat i FN:s arbete med att förhandla fram en konvention för att tillförsäkra funktionsnedsatta personer åtnjutande av de mänskliga rättigheterna. Efter fem års aktiva förhandlingar i FN kunde samtliga medlemsländer i slutet av augusti 2006 enas om texten i en sådan konvention och den 13 december antogs den av FN:s generalförsamling.

    Konventionens syfte är att stärka skyddet av de mänskliga rättigheter som personer med funktionsnedsättning har enligt de konventioner som redan finns. Konventionen som fokuserar på icke-diskriminering listar nödvändiga åtgärder för att personer med funktionsnedsättning ska kunna åtnjuta såväl medborgerliga och politiska som ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter.

    Konventionen och tillhörande protokoll om individuell klagorätt undertecknades för Sveriges del av äldre- och folkhälsominister Maria Larsson den 30 mars 2007″

  • Anders skriver:

    Henrik skrev: “enligt FN:s deklaration om mänskliga rättigheter så ska man som funktionshindrad ha samma rättigheter och möjligheter som andra att utforma sitt liv.”

    Jag finner ingenting i “FN:s deklaration om mänskliga rättigheter” om funktionshindrade.

    http://www.un.org/Overview/rights.html

    ALLA människor är tvungna att tänka igenom och ta hänsyn till sina egna begränsningar både som unga och inte minst som gamla.

    FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna stipulerar inte, att specifikt de som är diagnosticerade som funktionshindrade skulle vara undantagna från att ta hänsyn till sin egen förmåga, när de gör sin livsplanering

  • richard skriver:

    Jag tycker att det är samhället som bör finansiera alla kostnader för funktionshindrade orsakar på den öppna arbetsplatsen. Det är billigare än om funktionshindrade tvingas bli arbetslösa och leva på sjukbidrag.

  • km skriver:

    Utan att ha laserläst EU´s regler så förefaller det finnas en viss diskrepans mellan dem och de svenska när det gäller diskrimineringsfrågan.

    http://www.stop-discrimination.info/index.php?id=1666#3908

    och
    http://ec.europa.eu/employment_social/fundamental_rights/rights/robli_en.htm

    Verkar vid snabbögning indikera att diskrimineringen vi sett i detta fall inte är tillåtet. Skulle vara intressant med en juridisk prövning om inte annat för att se om allt sött som sägs om EU´s arbete mot diskriminering är verkligt eller bara är en söt liten bokstavstiger?

  • Funktionshindrade kommer aldrig att utgöra en nollkostnad för samhället, men enligt FN:s deklaration om mänskliga rättigheter så ska man som funktionshindrad ha samma rättigheter och möjligheter som andra att utforma sitt liv.

    Det är självklart att det är staten som ska ta den kostnaden och inte enskilda arbetsgivare.

    Alternativet för Richard och många andra med funktionshinder är att bli förtidspensionerade. Det är inte heller gratis för samhället.

    Däremot så skulle den forskning som Richard gör idag inte komma samhället till gagn…

    Förmodligen så skulle han må mycket sämre rent psykiskt, vård- och läkemedelskostnaderna skulle öka.

    Vi har en regering som säger att alla ska kunna bidra på arbetsmarknaden, då måste man också se till att det finns resurser för att se till att de får arbete.

  • Wunder skriver:

    Ann – man väljer inte ett yrke. Vi lever inte i en planekonomi där en någon med rätta meriter skall beredas möjlighet att utföra de arbetsuppgifter som den valt – och har meriter för.

    Vi lever i ett kaptalistiskt samhälle där det finns arbetsköpare och arbetssäljare. I ett sådant samhälle är det föga önskvärt att tvinga arbetsköpare att köpa arbete som de inte vill ha.

    Karln får väl söka via de hjälpprogram som samhället tillhandahåller om han vill att en arbetsgivare skall anlita honom trots att de inte tror han kan klara av uppdraget.

  • Anders skriver:

    Ann frågar: “Måste gruppen funktionshindrade inrätta sina liv efter de begränsningar de har?”

    Det måste väl alla människor?

    Den som får svårigheter att utföra något när han/hon blir gammal förväntas anpassa sitt liv efter detta. I dessa fall är utgångspunkten är ingalunda, att precis ALLT eget hänsynstagande till den egna bristande förmågan är upprörande.

    Antingen tar den som är diagnosticerad som funktionshindrad viss hänsyn till sina egna begränsningar, när han/hon gör sin egen livsplanering

    eller

    så inrättar den som är funktionshindrad sitt livs på andra människors ekonomiska bekostnad.

    Den, som förespråkar denna brist på hänsynstagande som SJÄLVKLAR för just dem som är diagnosticerade som funktionshindrade, kanske skulle kunna förklara varför.

  • Ann skriver:

    Då frågar så klart jag, varför skall han inte kunna välja ett yrke som doktorand och forskare just för att han inte är hörande? Måste gruppen funktionshindrade inrätta sina liv efter de begränsningar de har? Ja i viss mån, men inte för den skull bli undanskuffad i ett kontorsrum i motsats till kompetens, kunnande och sociala färdigheter. För tror Ni att vara döv är att inte kunna kommunicera och därmed inte vara social? Ett funktionshinder blir till ett handikapp i den begränsande omgivningen, och skapar såväl bristande tillgänglighet som delaktighet.

  • Anders skriver:

    Henrik skrev: “Det är egentligen förjävligt att tolkkostnader ska bekostas av arbetsgivaren, det är egentligen förvånande att en så stor andel döva har arbete överhuvudtaget, med tanke på hur uselt systemet med dagens lönebidrag är.”

    NÅGON måste ju bära de extra kostnader, som det innebär att inställa en funktionshindrad, vars funktionhinder hindrar honom i just det arbete, som han har valt. Om dessa extra kostnader inte bärs av arbetsgivaren, så är det skattebetalarna som tvingas betala.

    Det verkar som du anser detta självklart. Men är det självklart?

    Varför skall t.ex. en rullstolsbunden insistera på att arbeta på dagis? Den personen kan ju inte rusa fram och hindra Kalle från att göra något oväntat och farligt (för honom själv eller andra).

    Det finns andra arbeten som där någon (som är rullstolsbunden) inte skulle innebära en fullt så stor risk för de andra på arbetsplatsen.

    Varför skall någon som är döv insistera på att välja ett arbete med undervisning?

    Varför är utgångspunkten, att den som har ett diagnosticerat funktionshinder skall självklart kunna välja inrätta sitt liv utan något som helst hänsynstagande till sitt handikapp DVS den som har ett diagnosticerat funktionshinder skall självklart kunna kunna inrätta sitt liv på bekostnad av andra människor?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Saker som jag har köpt:
Saker jag skulle vilja ha: